Är Gunnar D Hanssons nya bok en diktsamling, en samling prosatexter eller någonting helt annat? Såväl förlag som författaren själv tycks ha beslutat sig för det förra, ändå är det här en på Hanssonskt vis typisk ovanlig samling – sorterade, osorterade noteringar där högt blandas med lågt och den samtida spaningen står bredvid den historiska undersökningen. Mats O Svensson har läst ”GDH:s” Novaja Zemlja-effekten och OEI:s jubileumsnummer över den undflyende författaren.
Av Mats O Svensson
Vad är egentligen en diktsamling? Poeten, översättaren, den lärda litteraturprofessorn Gunnar D Hansson (född 1945) ställer själv denna inte helt okomplicerade fråga i essäsamlingen Ärans hospital från 1999. Begreppet diktsamling är inte gammalt, Per Amadeus Atterbom ges äran att ha introducerat det, naturligtvis från tyskan. Från början var betydelsen en samling dikter av olika författare, en antologi med andra ord. Under romantiken vann begreppet sin nuvarande mening, medan det under postmodernismen tycks ha fått lösa konturer igen. Å ena sidan genom att poeter jobbar mot diktsamlingen som form genom att använda sig av ett mer konceptuellt och processuellt skrivande. Å andra sidan genom att ordet i vardagligt tal blivit som ett paraplybegrepp över all poesi som trycks inom hårda eller mjuka pärmar.
”Att diktsamlingar blir diktsamlingar är ingen slump” så skriver Hansson, en sats som på ett typiskt Gunnar D Hansson-manér framstår på en och samma gång som en självklarhet som öppnar upp för en mängd hängande frågor. För hur blir egentligen en diktsamling just en diktsamling – och är hans senaste verk Novaja Zemlja-effekten en diktsamling? Är det ens poesi? Förlaget Ekphrasis betecknar den som så, och också i nätbokhandlarna hamnar den under den etiketten, vars funktion på bokmarknaden framförallt tycks vara att avskräcka en större grupp läsare och locka en mindre grupp. Och här på Örnen och Kråkan recenseras den som poesi. Angående diktsamlingens ställning i dag skriver Hansson att det är en form ”som på en och samma gång uppfinner sig själv – och bekräftar sig själv”. Det är en generös definition.
Gunnar D Hanssons senaste bok, eller ja, diktsamling – Novaja Zemlja-effekten – utgörs av 62 numrerade anteckningar, ett dussin fotografier och en prosatext om vikingabosättningen Stokkar. Osorterade noteringar, kallar Hansson dem själv. Möjligen en ödmjukhet, ett sätt att ta ner förväntningarna. Eller ett kodord för autenticitet vilket inbjuder till läsningen att vi här får kika på Gunnar D Hanssons anteckningsbok.
Det är troligen en dribbling. Notiserna är såklart sorterade, värderade, utvalda enligt en konstnärlig princip, eller kanske man ska säga intuition, som man känner igen från författarskapet. Högt blandas med lågt, infall läggs på infall, den personliga anekdoten placeras bredvid den allmänna krönikan, den samtida spaningen bredvid den historiska undersökningen. Och även om vi kan sätta frågetecken efter beteckningen poesi eller diktsamling så finns utan tvekan lyriska inslag och obestridliga lyriska kvaliteter, trots att Hansson har ”retirerat från de alltför anspråksfulla radbrytningar som lett honom vilse i frågan om diktarternas uppdelning samt i frågan om den allmänna olyckan”, som det hette i Nervösa nationer från 2021.
Bland notiserna finns avskrifter från två ställen i Camus anteckningsböcker, som poeten skrivit av ”för att inte glömma”. I en annan noterar Hansson att Fortingall-idegranen efter 5000 år som hane genomgår en könstransformation och börjat ge frukt, röda hon-bär. Här finns kortare essäer, brottstycken, reflexioner. Vissa gånger består notiserna av ett citat som poeten hittat i sin läsning, eller ett fynd från sina utgrävningar i lokalhistoriska arkiv. I not XII frågar poeten: ”Bör Nietzschecitat förbjudas i dikter?”, i nästa följer en anteckning om förekomsten av stromatolitkalksten i närheten av Hovenäset, och dess eventuella kosmologiska implikationer.
Hansson återvänder till motiv och poeter som han länge uppehållit sig vid: makrillarna, idegranarna, lunnefåglarna, de isländska sagorna, författare som Thomas Thorild och William Carlos Williams … En och annan notis om släktforskning och den egna släkten slinker också med i urvalet. I vanlig ordning grävs platsens historia ut för att hitta dess orörda lager, med fältfilologi och onomastik, alltså studiet av ortsnamn. I OEI:s senaste nummer, som viks åt just Gunnar D Hansson, argumenterar Thomas Götselius för att poeten är ”mer lik en diktande lokalhistoriker än en solitär platspoet”. Saken kan diskuteras, men ett tungt vägande argument för Götselius linje är att Hanssons diktböcker snarare öppnar upp för sakliga publikfrågor än svårmodiga nickningar efter uppläsningar.
Novaja Zemlja-effekten flätar samman platsen, litteraturen och den egna historien. Geografin, texten och blodet. Gunnar D Hansson vore inte sig lik om han inte skapade oväntade förbindelser dem emellan. ”Djupt nere i det förflutnas ’varifrån’ anas ett kommande ’varthän’”, skriver han på ett ställe. Bara genom att stoppa ner händerna i jordlagren, i källtexterna och arkivens dammiga vrår, kan vi börja ana vart vi är på väg och förstå vilka vi är. Samtidigt, när man gräver bakåt riskerar tanken att börja svindla. Man upptäcker allt som kunde ha blivit, man kan drabbas av vemod över allt som försvunnit och allt som kan försvinna: arter, platser, litterära former.
Hanssons självpåtagna uppgift verkar emellanåt vara att rädda dem helt från glömskan. Kanske är det därför hans sena verk liknar ett arkiv. Diktandet blir då en fråga om att samla, eller dikt-samla för att låna ett av Hanssons egna begrepp. Det eklektiska, vildvuxna privatarkivet där allt som fångat poetens uppmärksamhet lagras och med jämna mellanrum ställs ut i bokform. Kanske är denna form en underutnyttjad potential för poesin (här har konstvärlden definitivt ett försprång). Om poesin inte kan förnyas, så kan den förändras, slog Thomas Götselius fast 1999 i Lyrikvännen, i essän ”Dekreativ dikt”. Arkivet är just en sådan väg mot förändring, för att poesi – för Hansson – åter ska bli möjlig att skrivas utan tyngden från det romantiska arvets krav på innerlighet.
Att bläddra i Gunnar D Hanssons arkiv är en glädje, driven som den är av lust och nyfikenhet. Den entusiasmen smittar av sig. Störst behållning har jag av Novaja Zemlja-effekten när den uppehåller sig vid litteraturen och poesin. Som i en notis där poeten skriver om Darwin. Evolutionsteorins fader menade på ålderns höst att han inte längre kunde läsa Shakespeare eller lyssna på musik med behållning. Alltför länge hade Darwin, enligt egen utsago, ensidigt studerat naturvetenskapen. Resultatet blev att hans förmåga att tillägna sig konst hade fallit i träda. Sensibiliteten inför det lyriska är ingenting givet eller beständigt, utan ett organ som måste övas upp och upprätthållas. Passagen får Hansson att tänka på en poesilektion han hade med några lågstadieelever – hur barnen snabbt förvärvade förmågan att skriva poetiskt, och den oundvikliga förlusten av denna förmåga när vuxenlivets alla mödor börjar tynga. Notisen avslutas med ett citat ur Pindaros dikt ”Kväll”:
Något lika är vi gudarna mer till natur än till sinnen, i barndomen tydligt, sedan bortglömt. Mörka krafter för oss bort.
Gunnar D Hansson är en glimrande betraktare av de snabba förändringar samtiden genomgår, inte minst de regionala och teknologiska, och vad dessa gör med oss människor och de landskap vi bebor. Poeten noterar de nya, osynliga, husägarna i Bohusläns kustlandskap. Verandornas musikanläggningar ”håller det förflutna på avstånd”. Det är: ”En intighet i lyckoskepnad. Medmänsklighet bedyras, men är bräcklig. Annorlunda med solen, som inte är någon husägare, när den visar sig på eftermiddagen, allt så skört att hjärtat klyvs.” De sista raderna visar att i de dammiga arkiven trots allt bor en som kan svärma, och att det i prosan bor en poet. Angående Hanssons prosapartier skriver Malte Persson i sin vindlade, poetiska essä i OEI: de kan vara ”undersköna i sin bildtäta, elliptiska, rytmiska stil”.
Hansson stannar aldrig kvar i den trygga pessimismen, förfaller aldrig i missmod. Han lägger märke till tendenserna och fogar dem till sitt arkiv, rör sig därefter vidare eftersom det finns så mycket annat som lockar: bortglömda författare, ouppmärksammade händelser, kuriösa stenformationer, spektakulära men negligerade fynd. Samt fynd som kanske inte alls är fynd. Gunnar D Hansson gillar att behålla läsaren i detta osäkra tillstånd.
En sista längre prosatext kallad ”Stokkar” ackompanjeras av ett par decennier gamla fotografier. Vi ser ett bergigt kustlandskap med ett antal säregna stenformationer. I texten undersöker Hansson om detta möjligen är boplatsen Stokkar, ett lokalt maktcentrum under vikingatiden och möjligen också vikingakungen Tryggve Olavssons begravningsplats. Hansson hittar två källtexter som styrker antagandet, någon visshet uppnås emellertid aldrig, hypoteserna förblir hypoteser, men stenarna i sina ”svåravläsbara mönster” bär på ”en svagt bultande erfarenhet” och själva undersökningen, av plats och text, har gjort tillvaron fylligare. Själva efterforskningen är meningen, resultaten sekundära.
Novaja Zemlja-effekten tillhör inte Gunnar D Hanssons storverk, och en av mina största invändningar är att den alltför snabbt tar slut. Den som vill bekanta sig med Gunnar D Hansson bör nog välja en annan bok först, kanske Tapeshavet från 2017. Men för den inbitna Hansson-läsaren är den omistlig.
Omistlig är också OEI:s senaste dubbelnummer, #100-101: GDH / fortsätta med andra medel. Försenad postgång, en snar deadline och det sjuka barnets behov av omsorg är de prosaiska orsakerna till att detta omfattande nummer försvinner till denna texts periferi. De dolda, materiella omständigheterna bakom textens tillblivelse, för Gunnar D Hansson har dessa aldrig varit något främmande, utan tvärt om något som bejakats.
På nära 500 sidor diskuterar några av Sveriges mest namnkunniga poeter och essäister Hanssons författarskap, ofta är det i form av ”försök till” eller ”anteckningar om”, poetiska omarbetningar eller vidareskrivningar på Hanssons verk. Man påminns om att med Hansson blir man aldrig färdig. Det finns alltid nya lager att avtäcka; oväntade detaljer som dyker upp när penseln borstar bort jorden kastar om den vedertagna historieskrivningen. Och som tur är verkar inte Hansson har några planer på att sluta skriva. Det är ett författarskap som fortsätter växa på bredden och höjden, och inte minst på djupet. Det gör litteraturen och därmed också världen rikare.
———————-
Novaja Zemlja-effekten
Gunnar D Hansson
Ekphrasis
Fotograf: Jäger Arén
