Carolina Thorells nyligen utkomna Vi har alla funnits är dikt som bär författarens tydliga signum med plats för det natursköna, det vardagsnära, det lilla livet helt enkelt. Men det är också dikt, menar Axel Englund, som snyggt införlivar de stora frågorna i det till synes enkla.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV AXEL ENGLUND
Intentionen – ett motsägelsefullt
grepp av upplåtelse
Så står det på näst sista sidan i Carolina Thorells nya diktbok, Vi har alla funnits. Det är den sista av bokens många aforistiska fåradingar som ges en särskild tyngd genom att de svävar ensamma över en annars tom sida. Vad betyder formuleringen? Intentionen – ett motsägelsefullt grepp av upplåtelse. Detta att den skrivande själv inriktar sig på något är alltså ett gripande, en vilja att hålla fast något specifikt. Motsägelsen ligger i att greppet också är en upplåtelse, fasthållandet också ett frisläppande: när språket preciserar och ringar in skapar det samtidigt en öppning som släpper in en ström av innebörder det inte råder över. Det här framstår som en central dubbelhet, kanske ett slags grundhållning hos Thorell. När dikterna avser något mycket litet och partikulärt ger de en plats åt något vittfamnande och allmängiltigt.
Thorell skriver ofta med blicken riktad mot det allra närmaste, det privata och lokala. Dikterna rör sig som regel i området kring Sandviken, där poeten själv är född, uppvuxen och bosatt: läsaren möts av vårfloder i Jäderfors och stigarna mot Storsjön. Många av dikterna tycks befinna sig på en och samma plats, ett barndomshem på landsbygden, eller kanske ett sommarhus. En bestämd flora växer här – mjölkört, rallarros, smörblomma, björk – och naturbetraktelser i presens blandas med minnen knutna till platsen.
Här rör sig också ett helt privat persongalleri, förnamn inneslutna i ett liv okänt för de flesta läsare: Åke, Tobias, Ann-Mari som skjuter en dyngkärra, Lasse och Nygårds Nils som dricker kaffe på stugaltanen. Om några vet läsaren kanske lite mer: dottern Olivia har till exempel bebott Thorells poesi sedan Det alkemiska hjärtat från 2002. Hon har nu själv blivit mor och hennes barn står i centrum för många av dikterna. Jag förmodar att bokens dedikation – ”Till Vidar” – avser just detta barnbarn. Intentionen fångar alltså specifika individer och platser. Men just genom det privata upplåter sig språket också till en alldeles universell erfarenhet: vikten hos ortsnamn och egennamn som älskas i nuet eller vårdas i minnet. Samtidigt är namnen förstås aldrig bara egna. Det finns åttio sjöar i Sverige som går under namnet Storsjön. Det finns trettiotusen kvinnor som heter Olivia.
Den plats i språket där här motsägelsen avtecknar sig som tydligast är det personliga pronomenet. Att samtidspoesin säger ”jag” är mer regel än undantag, men i Thorells böcker spelar ordet ”du” en framträdande roll. Så är det också i Vi har alla funnits. Ibland är adressaten tydlig, till exempel den bortgångna mamman, det nyss födda barnbarnet. Ibland tycks duet vända sig till en livspartner eller älskare, ibland verkar det snarare söka Gud. Andra gånger är det helt obestämt i syftning. Men den underförstådda intentionen är alltid ett intimt tilltal, riktat från självet till en bestämd annan. Och när det står i en dikt är det samtidigt helt öppet: det är en platshållare för en relation som alltid förblir obestämd, mellan rösten och den tilltalade.
Thorells du-dikter vet det här. De ställer frågor om individens avgränsning, rör vid konturerna som ringar in den tilltalade. Några exempel, från tre olika dikter: ”och huden är tunn och följsam / och var går din gräns?”; ”Huden är den tunnaste tråden // Var upphör din läsbarhet”; ”Hur länge räcker du nu // skandalösa / enstaka // och vem som helst?” Det är frågor till en enskild människa, om hennes identitet och integritet. Men det är också frågor till själva ordet ”du”, om vad det griper kring, vad det upplåter sig till.
Vi har alla funnits ställer också den intima relationen mellan ett jag och ett du i relief mot motiv i en helt annan skala. Allra först står en prolog som i ett profetiskt tonfall tycks förkunna en undergång. Så här börjar den:
Form och eld stod nära varandra och minnet och språket förbrukade snart sina tider.
Avskedet hade infogats, som ett andra evigt.
Vissa grottor grät blod. Alla som kom såg det. Och våldsamt tändes nu hoppet om en annan utgång, i en ännu fiktiv framtid.
/…/
Dikten befinner sig i en till hälften upplöst tidsuppfattning: den blickar bakåt mot ett ögonblick före apokalypsen, som i sin tur blickar framåt mot ett hopp om en annan utgång. Ett alternativt utfall, en ny väg ut ur grottan, en möjlig ny början efter det förestående slutet. Grottorna och blodet för tankarna till något uråldrigt, ett bibliskt omen, eller till förhistoriska grottmålningar med hotfulla budskap. Men prologen smälter också samman en nutida undergångsvision, där den globala uppvärmningen lossat världens fogar, med en längtan efter att vara med när ett nytt språk tar form. Thorell skriver:
/…/
som att börja om då före språket som för att tala
där regnen föll och skatan drack vatten ur enen
och regnen föll på de smältande glaciärerna när de
flöt förbi och ägde ingenting de heller /…/
I en diktsamling upptagen av moderskap, vars jag ömsom vänder sig bakåt mot modern, ömsom framåt mot dottern och barnbarnet, är den blödande grottan förstås också en livmoder, utgången också en födelse, epoken före språket också spädbarnets ordlöshet. Det storskaligt apokalyptiska är sammanvävt med det småskaliga, enskilda livet. Så landar också prologen i ett namngivande av allt det som växer i den lilla landsbygdsvärlden där boken kommer att befinna sig: ”Smörblommor Nässlan och Mjölkörtsrot Åkervädden och ordklykorna”.
Ordklykorna, ja. Sökandet efter ett språk i tillblivelse gör att det ligger nära till hands att binda samman växt och text, som om dikten ville gro, spira och vissna i ständigt upprepade cykler. Benämnandet av arter är en återkommande dopritual, som lägger språket tätt intill det växande. En av dikterna lyder i sin helhet: ”Träden i regnet – den stillhet som språket vill nå”. Här finns också en kör av ”Björkflickor” som återkommande tar ton i ett slags fragmenterade ekon av sommarpsalmer. Så här, till exempel:
/…/
Här som ett vara darrar
ett nära alltför bort
så djupnar nu
den lätta tyngd
av öppet ras i sådd
/…/
När björkarna sjunger låter Thorell språket födas in i ett syntaktiskt sönderfall. Orden sprids som frön för vinden. Något liknande kan sägas också om bokens formspråk. Också det är vildvuxet, otuktat. Här finns i och för sig en viss yttre ordning: efter prologen är boken uppdelad i sex sektioner, som var och en inleds med en haiku, kanske som ett sätt att finna en starkt reducerad startpunkt. Men efter dessa sex små frön blir dikterna allt annat än strama, de spretar och förgrenar sig åt alla möjliga håll, tycks anta den skepnad som faller dem in, utspridda över sidorna, ibland i kursiv eller spärrad text. Det är knappat att två sidor ser likadana ut. Det som håller samman dem är snarare ett nät av fint spunna tematiska rottrådar: minnet av dem som är borta, en vördnad inför platsen, en evangeliskt grundad andlighet, mödrar och döttrar, död och pånyttfödelse.
De där trådarna löper som underjordiska förbindelser också till dikter som befinner sig långt från den somriga närmiljö som är bokens centrala spelplats. Här finns till exempel dikter om stenålderslämningar, där specifika gravar skildras: i en vilar Igelkottsflickan, som begravdes tillsammans med fem igelkottskäkar, i en annan Hallonflickan, som begravdes med frökärnor från hallon kring bäckenet. Det är inte bara fruktbarheten och döden som ligger tätt intill varandra. De här anonyma individerna, som är döda sedan tusentals år, står i tyst förbindelse med jaget, modern och dottern. Det enskilda livets nu står öppet mot ett avlägset förflutet. I en annan dikt heter det:
Tillsammans med askan
låg höftbenet kvar
Ilium
tysta
vagga
/…/
Ilium är den vingformade yttre delen av människans höftben. En bit skelett som blivit kvar i askan efter att elden till sist nått fram till formen, kanske. Men att höftbenet är en vagga gör den döda till en mor och knyter också kvarlevorna till en senare dikt, där Thorells diktjag talar om sig själv. Det är ett minne av att bli buren, som samtidigt är ett credo, oavsett om den bärande är förälder eller Gud. Den lyder i sin helhet:
Bara
din höft
där jag gungar
att tro på
Det ska sägas att du-tilltalet och barndomsminnena ibland för med sig ett visst mått av nostalgisk sentimentalitet. Särskilt den ljusa kärleken till barnbarnet, hur vacker den än är i verkliga livet, lockar ibland Thorells dikter över gränsen till en kanske alltför solvarm idyll. Och vid ett tillfälle häver Björkflickorna plötsligt ur sig vad som ser ut som någon form av nyandligt meditationsmantra, till råga på allt på engelska: ”Oh, Mother Earth, mandala of life, may your spiritual powers be realized”. Där förlorar jag kontakten med Thorell en stund. Men vi hittar snart varandra igen, inte minst på de avslutande sidorna. En av de bästa dikterna är faktiskt den allra sista, urstark i sin lågmälda enkelhet. Det är igelkotten (den vars käkben låg hos flickan i graven) som kommer tillbaka för att avrunda det hela. Så här låter det:
/…/
Ett av världens äldsta däggdjur
prasslar fram i gräset
mellan en skymning
och en gryning
i trettio
miljoner
år
Igelkottens högeffektiva taggbollsförsvar har gjort att den inte behövt genomgå några nämnvärda evolutionära förändringar. I stort har den förblivit sig själv mellan oligocen och antropocen, i drygt trettio miljoner år. De här raderna visar Thorells fallenhet för att göra det lilla och specifika mottagligt för det hisnande oöverblickbara. Medan individen kryper genom nattgräset öppnar sig dess ögonblick mot artens tid, jordens tid, universums tid. Nuet och nästan en evighet. Greppet och upplåtelsen.
___________________
Vi har alla funnits
Carolina Thorell
Albert Bonniers förlag, 2026
