Den tjeckiska staden Karlovy Vary hette en gång i tiden Karlsbad och låg i dåvarande Österrike-Ungern. 1938 flydde Channa Riedels farfar och farmor staden, och i Karlsbad söker Riedels diktjag sätta samman deras berättelse för att bevara den för eftervärlden. Mikaela Blomqvist läser en debutdiktsamling som inte riktigt lyckas förklara varför den ska vara just poesi, men som ändå lyckas säga någonting genuint om berättandets form.
Av Mikaela Blomqvist
Chantal Akermans film Histoires d’Amérique följer en samling fiktiva judar i New York. Med blicken riktad rakt in i kameran skildrar de händelser från sina liv blandade med mer eller mindre absurda vitsar. I intervjuer förklarar Akerman att filmen är tänkt att fylla ett tomrum. Hennes mor som var polsk jude och hade överlevt Auschwitz ville inte tala om det förflutna. För Akerman återstod att konstruera en egen historia utifrån andras berättelser. I filmens inledande scen återger hon en allegori om tradition och glömska. Kort och oskönt sammanfattad av mig:
En rabbin korsar en by för att gå till en skog där han alltid ber vid samma träd. Hans son går till byn och skogen men hittar inte trädet så han ber i skogen. Hans barnbarn hittar inte trädet och inte skogen så han ber i byn. Hans barnbarnsbarn hittar inte trädet, inte skogen och inte byn men han kan bönen så han ber den i sitt hem. Hans barnsbarnsbarnsbarn hittar inte trädet, inte skogen, inte byn och han minns inte bönen. Men han känner till historien och han berättar den för sina barn. Och samtliga blir de hörda av Gud.
Jag kommer att tänka på filmen och på allegorin när jag läser Channa Riedels debutbok Karlsbad som ställer samma typ av frågor om minne och historia. Där Akerman använder sig av den kollektiva erfarenheten och kollaget väljer Riedel att förhålla sig nästan enbart till den egna familjen. Men liksom Akerman finner hon olika former för att återge historien: barnramsor, centrallyrik, listor, intervjuer med en faster, skämt berättade av fadern, ritualer från högtidsmåltiden seder, studieresor till det som förr var Karlsbad, arkivmaterial och ett ordrikt uppradande av fakta.
”Historien ska vara något man hoppar i eller hoppar från. Det ska plumsa eller skvätta, det är mycket viktigt” lyder ett par rader som står ensamma på en sida och därmed ges en viss tyngd. Vad betyder de? Jag är osäker. Enklare att förstå är då diktjagets ifrågasättande av det som nyss har berättats, genom de i olika varianter återkommande raderna: ”Det där har du väl också bara hört / och du vet väl hur det är med att höra”. Ironin består såklart i att inget annat återstår för den som kommer ett par generationer efter. Tidens gång ger det traderade minnet drag av overklighet.
Staden Karlsbad heter numera Karlovy Vary, ligger i norra Tjeckien vid gränsen mot Tyskland och var fram tills 1918 del av Österrike-Ungern. Trots att majoriteten av befolkningen var tysktalande kom staden efter första världskriget att tillhöra det nybildade Tjeckoslovakien. Stora dela av befolkningen protesterade och vid Münchenöverenskommelsen 1938 skänktes staden bort till Tyskland tillsammans med resten av Sudetlandet i syfte att bevara freden. Efter andra världskrigets slut tvångsförflyttades de tysktalande invånarna och ersattes med tjecker.
Channa Riedels farfar var sudettysk men engagerad i vänsterrörelsen. Hennes farmor var judinna. Tillsammans med sina två små barn begav de sig från Karlsbad till Sverige 1938. De klassas som emigranter och inte som flyktingar, varför de senare inte kan få tillbaka den egendom de har förlorat. Han är arkitekt, hon barnläkare och de börjar arbeta i Sverige men övervakas av noga av kollegor, hyresvärdar och arbetsgivare. En nazistiskt bekant till farfadern skickar gåtfullt familjens bohag till Stockholm. Det är anpassat för en stor centraleuropeisk våning men i Sverige har familjen två rum och kök. Fastern berättar i bokens sista dikt om de skrymmande möblerna: ”det fanns inget kvar av rummet att bo i”. Ett mycket opraktiskt bord med tillhörande stolar hamnar sedermera i diktjagets förråd.
Jaget söker saker och berättelser att bevara. På ett ställe i boken beklagar hon sig över de som inte talar alls och de som talar för mycket: ”Vet du skillnaden mellan den babblande och den tigande / den som inte minns / Vet du bådas erinran lika vilseledande”. Det är nog sant. Ändå är det de nio dikter som utgår från fasterns ordrika monologer som ger Karlsbad kontur och bär dess berättelse framåt. Riedel fångar talspråkets rytm fint med sina radbrott. Ibland riktar sig jaget också direkt till sedan länge döda släktingar. En av dem är farmorsmodern vars tre barn hann fly undan nazismen men som själv dog i Birkenau. I en dikt vänder sig jaget till henne och ber henne verifiera de historier hon har hört.
Tilltalet fungerar väl just där men på andra ställen blir det för privat, inte i meningen för utlämnande men för slutet. En sparsmakad dikt lyder: ”T ex farmor / T ex faster / T ex farfars bror / T ex farmors döda bror (de är alla döda men farmors bror har alltid varit död / en döddöd / de som dog och de som inte dött)” Det hela avslutas med ett par rader om att orden som betecknar släkten ljuger genom själva den förväntan de väcker. Någon gång blir Riedel själv uppmärksam på bokens inåtvändhet:
”Över takås flyger skata, det är en enkel bild, kanske en du också såg (du som i farfar men det är svårt med riktningen, minnets rökiga spegel, historiens grumliga spegel), eller kaja eller kråka, duvorna på marken.”
Förtydligandet ”du som i farfar” riktar sig såklart till den döde anfadern men också till läsaren. Det är som att diktjaget vaknar till mitt i sina egna poetiska funderingar. Avbrottet är typiskt för den välgörande och lite vassa humor som, ämnet till trots, finns i Karlsbad. Fast genast inställer sig en ny fråga: Varför jämförs minnet och historien med en rökig respektive grumlig spegel? Bilden antyder att det är omöjligt att säga något alls om det som varit. En spegel visar bara den som stirrar in i glaset och det som är nu. Det är en pessimism som inte svarar mot boken i övrigt.
De arbiträra liknelserna pekar mot ett mer grundläggande problem. Varför och på vilket sätt är Karlsbad poesi? Det är en fråga som varje modern diktbok måste svara på och Riedel är förstås långt ifrån ensam i svensk samtidslitteratur om att använda poesin till att berätta en historia. Men de många prosalika passagerna står i motsättning till poesins krav på koncentration. Är det dikt om ett ord lika gärna skulle kunna ersättas med ett annat? Det är som att poesi idag har blivit en enormt tillåtande form som kan rymma vad som helst. Jag tänker att det är precis tvärtom. Nästan ingenting är poesi. Och genren får aldrig vara en ursäkt att inte följa tankarna till deras slut.
I Karlsbad kommenterar jaget löpande det egna sökandet. Vi följer henne till ett besök på ett arkiv där hon är svettig och arg. Hon betraktar sin amaryllis samtidigt som hon skriver. Vid farmoderns grav läser hon tveksamt kaddish. En syster dyker upp och vill korrigera fakta om arvegodset: ”Min syster säger att broschen inte alls är rosa / Den är guldfärgad och formad som en rosett, säger hon”. Jag hade önskat samma typ av reflektioner över den form som valts.
Fast kanske säger Riedel något genom den ändå. Boken ständiga växlande av stil drar uppmärksamheten till berättandet som sådant. Faderns många skämt blir till ett undvikande eller en gestaltad tystnad. I stora block med stel och knagglig prosa dränks läsaren i information. Diktjaget prövar sig fram bland ting och officiella dokument. Till detta kommer sederns fyra eller fem frågande barn som jaget åberopar gång på gång. Under måltiden tilldelas de yngsta i familjen olika roller som till exempel det elaka barnet. Utifrån barnens frågor berättas om det judiska folkets uttåg ur Egypten. Men Riedel skriver ständigt in någon skevhet i förhållande till traditionen, till exempel i dessa rader som står på en egen sida: ”Jag doppar ägget nej örterna nej säger jag och sen / doppar jag hela ansiktet”.
I ett av styckena med prosa berättas att sonen till två svenska nazister, i vars villa det hittas ett register över judar i Sverige med efternamn mellan K och Z, har skrivit en bok om sin mor med titeln Gunvors liv: mamma, hemmafru, entusiast. Några sidor senare berättas om ett Instagramkonto som drivs av en israelisk multimiljonär. Han har engagerat 400 filmarbetare och skådespelare för att gestalta den verkliga ungersk-judiska flickan Eva Heymans liv under devisen ”What if a girl in the holocaust had instagram?”
Det första exemplet visar på vikten av att inte vara tyst – andra människor kommer fortsätta att tala. Det andra exemplet pekar ut den varsamhet som ämnet kräver och som Riedel själv besitter utan att det verkar begränsa henne. Mot slutet av boken har jaget lyckats söka sig fram till en klar och resignerad sorg. En särskilt vacker strof som syftar tillbaka på de där otympliga möblerna lyder:
Vet bara att det kunde blivit andra liv inte andra levande men vanligt levda vanliga sömnbesvär en helt vanlig relation till bord och stolar
Kanske pekar det framåt mot Channa Riedels nästa bok. Det finns många spår i Karlsbad som hon kommer kunna följa.
—————————
Karlsbad
Channa Riedel
Albert Bonniers förlag
Foto: Noomi Riedel
