Julian av Norwich lät under slutet av 1300-talet nedteckna sexton gudomliga uppenbarelser, samlade i boken The Revelations of Divine Love. I Judith Kiros andra diktsamling, Det röda är det gränslösa, får den medeltida mystikerns röst utgöra klangbotten för en dikt om sorg, isolering och längtan, där religionens motiv vävs samman med politik och diktjagets sjukdomskamp. Sebastian Lönnlöv har läst en oupphörligt fascinerande bok, som trots sin längd och sina många stilskiften aldrig förlorar sin energi.
Av Sebastian Lönnlöv
Vissa mänskliga språk har bara ord för två färger: svart och vitt, som förstås gärna motsvarar natt och dag, mörker och ljus, värme och kyla. I de språk där det bara finns ett ytterligare färgord så brukar det, å andra sidan, vara den starkaste signalfärgen av dem alla: röd. För den som har tillgång till en mängd nyansord, som mintgrön och laxrosa, kan detta verka otroligt – men språk med bara två eller tre färgord beskrevs redan 1969, av antropologen Brent Berlin och lingvisten Paul Kay, i boken Basic Color Terms.
Denna lingvistiska kuriosa gör sig påmind under läsningen av Judith Kiros andra diktsamling, Det röda är det gränslösa, där färgen röd sipprar från titeln och in på ett stort antal av bokens sidor – ”grunden för denna bok är röd eller spöklik”, som den själv vid ett tillfälle säger. De två andra färger som framför allt dominerar är, förstås, vitt och svart.
Det röda tar hos Kiros ofta formen av blod, men också av politik – till exempel i den dikttitel som rymmer en längre version av diktsamlingens titel: ”det röda är det gränslösa, det som ännu är i revolt, eller som sprider sig”. Drömmen om revolt finns även på annat håll – ”det röda vill resa sig / och vara lite dödligare / än förra gången / det tvingades ner på knä” – men drunknar också ofta i en politisk uppgivenhet.
Det mest grundläggande motsatsparet i färgspektrat, vitt och svart, är förstås grundligt genomsyrat av (post)kolonialt bagage, hos Kiros liksom överallt annars. Skillnaden är att dikterna bjuder på helt andra djup och bottnar än vad den allmänna debatten ens kommer i närheten av. Den som har läst Kiros debutdiktsamling O, där Shakespeares tragiska gestalt Othello och barndomsminnen från ett kallt Sverige blandades med essäer om just postkolonialism, förväntar sig å andra sidan inget annat.
Och svärtan bär förstås också på helt andra konnotationer – den står för det ”mycket mänskliga”, liksom för givmildhet och smärta, och kulminerar i bilden av ”det riktiga livets svarta ansikte”. Genom att använda svärtan som prisma framkallar Kiros en hel regnbåge av svarta nyanser:
/…/ svärtan i målningar av kristus fem sår svärtan i en vidöppen mun, ett könshår blodet, dess svärta, öarna i det. den levrade svärtan, den en gång levande. minnets sårsvarta arkipelager det är någonting svart för med sig bara saker som svart för med sig
Vitt står för sjukhusväggar och sjukhusskjortor, det särskilda ljuset på sjukhus – och över lag för ett ljus som är bländande starkt, men ändå inte förmår lysa upp sorgen:
/…/ det är för mycket ljus i rummet. för mig. men då och då suger jag i mig vita tabletter från min. svarta hand. svarta tights från lidl. tungt medicinerad, saliverar på kyrkogården, säger någonting i stil med: det finns ingen mening med att leva annat än att minnas att du dog. men livet kommer att sluta sig över bådas våra huvuden. dessutom är hela meningar problematiska. för mig. skriket ligger närmare, en ande i mig, eller min kropp som övertar och fördriver anden. ur mig. rött och svart och vitt. /…/
*
Det röda är det gränslösa kretsar inte bara kring ett sjukt och sörjande diktjag, utan också kring Julian av Norwich, som föddes kring 1342 och dog efter 1416. I trettioårsåldern, när både hon och omgivningen trodde att hon låg på sin dödsbädd, fick Julian sexton gudomliga uppenbarelser. Efter att ha tillfrisknat dikterade hon dem och blev därmed den första kvinnliga författare i Storbritannien vars böcker har överlevt till vår tid, trots att hon aldrig hade lärt sig skriva.
Tack vare dessa uppenbarelser, The Revelations of Divine Love, har Julian av Norwich förblivit en älskad och ofta citerad mystiker. Dessutom är hon den kanske mest ihågkomna av de många anakoreterna, ett slags medeltida eremiter som lät sig muras in i kyrkobyggnader. Vi vet inte ens hennes dopnamn; Julian är sannolikt taget från S:t Julians kyrka i Norwich, där hon tillbringade minst ett par decennier av sitt liv.
Anakoretrollen lockade framför allt kvinnor och innebar inte bara en möjlighet att komma närmare Gud, utan också att slippa undan världens krav. Den som valde att bli anakoret lämnade hela sitt gamla liv bakom sig och fick bokstavligen status som levande död, efter att ha genomgått en begravningsceremoni.
Den cell där anakoreterna begravdes – om än vid liv – var ett helt litet rum, med tre fönster genom vilka de fick mat och kunde skicka ut sina pottor, men också lyssna på gudstjänster och ge råd åt kyrkans besökare. De hade tjänarinnor som såg till deras världsliga behov, men levde annars i en självvald isolering, där deras främsta uppgift var att be.
Reformationen tvingade ut många av de europeiska anakoreterna ur sina celler, men för Julian av Norwich tillhörde namn som Luther och Calvin en oanad framtid, som Gud barmhärtigt nog inte visade henne.
*
Det är lätt att förstå varför Kiros har blivit så besatt av Julian av Norwich, och Julians öde genomsyrar verkligen Det röda är det gränslösa. Julians egna ord, detaljer från hennes liv och fantasier om att vara henne blandar sig oupphörligen in i diktjagets plågor och lättnader – liksom träsnittsfigurer, frakturliknande typsnitt och arkaisk engelska.
Ibland är övergången nästan sömlös, andra gånger blir kontrasten en effekt i sig. Oavsett vilket så handlar det inte främst om något hyllande av den helgonlika anakoreten, utan snarare om en ambivalent relation som rymmer både misstro och ilska. Den mest ikoniska frasen i Julians uppenbarelser – ”all shall be well, and all shall be well, and all manner of things shall be well” – får till exempel ett svidande bittert svar, där även vår samtids besatthet av positivt tänkande ekar:
/…/ allt är ju väl och allt är väl, och allt är redan så bra det kan bli, din otacksamma fitta ty sinnet är sin egen plats och kan göra jordgubbssylt av all smärta
Å ena sidan tycks diktjaget ha stigit ner genom tidens lökliknande lager, för att göra Julian sällskap i hennes cell och samtidigt ställa henne mot väggen. Å andra sidan tycks även Julian ha gjort en tidsresa och vaknat upp i en klimatkrisande nutid:
/…/ julian leddes till havsbottnen och fann däri skuggrika skogar, dränkta dalgångar. utan fruktan i tångens varsamma omfamning, trygg i varje trög rörelse. mossan sög tag i hälarna. vaknade delvis amfibisk hon steg genom algblomningen, underifrån, ur spirande galaxer och vaknade i en bädd av plast med de såriga mungiporna neddragna /…/
*
Rent kvantitativt består Det röda är det gränslösa av dubbelt så många uppenbarelser som Julian hade: sexton som inleder diktsamlingen och sexton som avslutar den. Däremellan ryms 87 numrerade dikter och ytterligare några onumrerade. Till skillnad från samlingens övriga dikter har uppenbarelserna rubriker – och inte vilka rubriker som helst, utan helt fantastiska sådana, bitvis faktiskt starkare än dikterna de tillhör: ”så pojken är till naturen vår mor, och när han lutar sig fram ser han mördarsniglarna, han bär dem som armband”.
Formmässigt har vi att göra med en text som ömsom öppnar, ömsom stänger sig för läsarens blick, och som genomgår regelbundna växlingar mellan såväl stilar som sinnesstämningar. Från medeltida ballad och rytmiska jamber till upphackad prosa, förvridna uppslagsverksartiklar och Dante-eska visioner av helvetet. Från stillsamt vardaglig humor till oändliga besvikelser och brännande hätskhet. Från självmedvetna reflektioner – ”jag gråter försiktigt, men det är en reflex snarare än ett genuint känslouttryck” – till absurdistisk sarkasm och naken hudlöshet.
Ibland påminner dikterna mest om en klatschig krönika, andra gånger genomsyras de av tidlös existentialism – och stilskiftena sker snabbt:
/…/ en skolklass i gula reflexvästar strömmar under den höjda armen deras tänder kommer att planteras och gro som gravstenar gror banalt nog vill jag hellre dö än arbeta tills jag dör det är en attityd man förväntas jobba på /…/
Det som möjliggör dessa halsbrytande hopp är dels ett diktjag som rör sig fritt genom tiden och rummet, dels en poet som förefaller förtrogen med alla stilar och stämningar. Som vrider och vänder på det religiösa och politiska språkets djup och ytligheter, ställer frågor om förlåtelse och nåd, revolution och desperation, men också leker med rim som om de vore färgglada byggklossar:
maria, hjälp mig upp på tå för att nå den högsta grenen svullen stenfrukt, åh! den var guds. den första stenen /…/
Den religiösa tematiken, som delvis – men inte bara – har sin upprinnelse i Julians öde, är uppfriskande blasfemiskt hanterad. Det religiösa språket blandas med det marxistiska, och för den delen det kapitalistiska, på samma sätt som alla språk är blandade i det gytter av tal som världen utgör.
Alla dessa språkligheter är fast rotade i vardagsbilder, där kärleken glimtar till men snabbt överskuggas av sorgens akuta nu och sjukdomens extrema kroppslighet. Genom sin skildring av mediciner och skrämmande undersökningar lyckas dikterna ringa in å ena sidan den obändiga livsviljan, ”THE // desyre of the flesh // inget särskilt – det bara vill – åh vidrigt –”, å andra sidan den splittring som finns i att leva, och därför behöva lida.
Det isolerade diktjaget liknar Julian, på så sätt att hon knappt lämnar lägenheten, men saknar den religiösa förtröstan som gjorde Julians instängdhet meningsfull. Egentligen orkar hon inte ens leva vidare, men hennes önskan om att dö verkar främst handla om en längtan efter att uppgå i något annat, större och oändligt levande:
/…/ jag vill ge min köttiga tunga till dammet jag vill överlämna fettet till det torra gräset håret kan nära ett praktfullt buskage /…/
Emellanåt tar sig världen in, direktsänd och blodig, i form av hängningar och skjutningar, strejker som bryter ut och slås ner. Även när nyheterna är avstängda knackar verkligheten på, i form av inkasso och Försäkringskassan. Jagat av alla krav på arbetsförmåga och pengar flyr diktjaget gång på gång till medeltidens Norwich – och framför allt flyr hon från sorgen, efter en far som hon vill återföra till livet, i en omvänd version av den grekiska gudinnan Athenas födelse:
/…/ kan man föda sin egen fader, frågar jag dem kan huvudet svullna upp av hans embryo /…/
Mer än bara en blinkning till grekisk mytologi är detta en levande bild av hur sorgen ser ut: hur den övertar allting annat, ockuperar alla tankar och enskilda celler. Och är det något som Det röda är det gränslösa inte lider brist på så är det starka bilder av sorg:
/…/ när de döda skalar av sig huden, tar av sig det ena och sedan det andra örat, kliver ur sina mer eller mindre slitna fötter och skorna, och strumporna, och askan mot svidande tungan när någon överger ett plagg doftar det först väldigt starkt, sedan inte alls, hur man än håller upp det mot ansiktets avgrund /…/
*
När jag läser en diktsamling jag ska recensera brukar jag markera de rader jag skulle vilja citera, men i mitt exemplar av Det röda är det gränslösa blev understrykningarna snart så många att de helt miste sin mening. Det säger något inte bara om hur stor del av textmassan som fångade min uppmärksamhet, utan också om hur komplex och rik den här diktsamlingen är – raka motsatsen till alla de verk där enstaka partier sticker ut och oförglömligt höjer sig över mängden.
Just genom sin komplexitet, både vad gäller tematik och form, förblir Det röda är det gränslösa oupphörligt fascinerande. Trots sina 184 sidor, som är relativt många i poesins värld, förlorar den aldrig sin energi – och trots alla tecken jag här har haft på mig har jag inte ens kommit i närheten av att göra den rättvisa.
———————–
Det röda är det gränslösa
Judith Kiros
Albert Bonniers förlag
Foto: Märta Thisner
