Den prisbelönte Karl Daniel Törnkvist har lämnat debutantens lyriska tillförsikt bakom sig. Hans tredje bok Smuggla Tal är en uppgörelse med språket och dess korrumperande tendenser. Eva Ström läser en poet som tampas med sitt diktarkall.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EVA STRÖM
Vad betyder det att söka ett språk där inte trösten regerar? Min fråga kommer sig av att jag läst Karl Daniel Törnkvist nya diktsamling Smuggla tal, där detta är en central tanke. Tröstens ord, om de kommer för tidigt, kan vara överslätande, vågar inte stanna kvar i smärtan, vill skynda vidare, mot en falsk försoning, eller ett falskt tillrättaläggande. En falsk tröst upplevs när tröstord ges till en person i förtvivlan, och motparten inte orkar närvara i den eller se smärtan. En tröstnapp stoppas i munnen på det gråtande spädbarnet, för att kanske tysta dess skrik och behov – det är en tröst som inte alltid är lyhörd. Att reagera mot språket som tröst, är att reagera mot konst och litteratur som en avlastande funktion, någonting där samhällets problem, eller den egna smärtan stängs ute.
Smuggla tal är Törnkvists tredje lyrikbok efter debuten Himlen från 2020 och Katedral av förtret från 2023. Debuten var en furiös och upprörd arbetarskildring av livet i vården, som författaren hade tio års erfarenhet av, och som även hans släktingar verkat i, en diktsamling med ett tydligt klassperspektiv, skriven med patos och ömhet både för de vårdade och de vårdande och där Törnkvists finska rötter också blev ett motiv. Det nästan explosiva trycket i debuten avtog i Katedral av förtret som var ett mer inåtvänt projekt, mer av ett försök att baka en katedral i Edith Södergrans efterföljd med Gud både som deg och jäst, och där den öppna, ofärdiga katedralen blev en utopisk plats, lika mycket för religiöst utforskande som för poesi. Här fanns också ett fint prosaavsnitt om en sunkig bar, där ett antal medfarna existenser samlats, en gubbe med käpp, en gumma med kateter, en tant med en hörapparat. Gemensamt hade de dock att de skrev poesi, en poesi om utsatthet som går i arv, och där Törnkvists sociala patos och klassperspektiv åter blev tydligt.
Vad betyder det då att smuggla tal? Det låter som en hemlig och subversiv verksamhet, någonting som måste föregå på undangömda vägar, under viss fara. Jag kommer att tänka på Dr Zjivago, Boris Pasternaks stora, ryska roman som smugglades ut ur Sovjetunionen och publicerades i Italien. Det är nu ingen roman som Törnkvist skrivit, utan en tunn diktsamling, Smuggla tal knyter mer an till Katedral av förtret, än till debutverket, som levde i sina konkreta och sinnliga iakttagelser av en upplevd verklighet. Jag läser titeln som ett försök att skriva poesi, bärga poesi, rädda poesi i en värld där ord blivit slitna, lögnaktiga och korrumperade.
Den första diktraden lyder:
in från vänster kommer det svarta strecket, över;
Vad är det för svart streck som kommer in från vänster? En hand som stryker över det skrivna, korsar över det? Censur eller självcensur? Snart blir det tydligt att diktjaget kämpar med att hitta ett språk. I enlighet med Ezra Pounds Make it New, söker diktjaget ett språk som inte är konventionellt, förbrukat.
slitna ord —
deras Skor är slitna, Glappar, i
dessa anträder vi
stapplande
Bron
snart har vi gått
Skorna sönderslitna
och barfota är de
på väg mot gräset
/…/
Att en poet ifrågasätter språket, vill krossa bokstävlarna, börja om på nytt, är en kris som varje poet kan känna igen. I en tid av fake news, politiserat tal, där vitt blir svart, krig blir fred, är det givetvis viktigt att pröva varje ords bärighet för att skapa ett genuint tal. Diktjaget försöker lyssna efter ett annat språk, han vill skriva inte blankt, inte så som ”tomgivningarna” eller ” i glömgivningen”. Och det är här han söker det språk där inte Trösten med stort T regerar:
Försöker i den hårda vinden höra
ett annat språk
än Trösten som regerar.
Vinden, redan inne i alkoven —
Hur ska du nu sägas, vind?
Skall du sägas. Du
får kanterna att kröka sig inåt — Inåt-
krökt
dör detta språk,
du får mig att döda det:
då jag till slut rasar och krossar
språket som försöker Trösta.
Men tröst finns, genuin tröst. Nelly Sachs talade om en smärtans och tröstens meridian som löpte mellan Stockholm och Paris, i ett brev till Paul Celan. Deras erfarenhet av förintelsen förenade dem, och också att göra det till ett ämne för sin dikt. Ordet tröst förekommer vad jag vet sällan eller aldrig hos Nelly Sachs. Men blotta existensen av hennes poetiska verk är i sig en tröst, därför att den inte väjer för smärtan, utan träder rakt in i den och beskriver den. Jag vet – för i stunder av sorg och förtvivlan, i stunder där ingen tröst finns är det just mina två diktband av Nelly Sachs jag gripit efter. Hållit i handen som de platanbitar Paul Celan skickade till Sachs, för att lindra hennes ångest när hon var intagen på Beckomberga.
Smuggla tal kan ses som en upptakt till en poetik, som inte kan eller vill vara lättköpt. ”Går jag en knut, eller upplösandet av den?” frågar sig diktjaget, en fråga som den härvarande diktsamlingen i sig får vara ett svar på. ”Jag vet att jag härifrån inte kan omstörta något, inte heller låta bli.”, låter också som en låst Hamletposition. Det framsmugglade kommer fram i fragment, styckat, som ett löstagbart öra som svävar över staden. Eller som när dikten blir huggen mitt itu och halvorna uppenbarar sig var för sig. Men en försvårad läsning innebär inte en fördjupad läsning. Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden, skrev Hjalmar Gullberg, och även för Törnkvist är träden utopiska, i debuten sade sig diktjaget tro på ”Socialismens Hängmatta mellan Träd i Grönska och Sus”. Denna natur söker han också i staden, av allt att döma Malmö, på vandring genom dess parker iakttagande majkvällens grönska, och körsbärsblom. Några få positivt laddade gestalter dyker upp, en gammal man som talar om hållfasthet av sjukhustak, en katt som är en tuss ur Guds päls.
I avsnittet Arbetslien, hånas den moderata Arbetslinjen, och diktjaget står på en perrong och frågar sig: Varför måste man,
/…/
Känna sig så,
Ensam,
Om att känna,
Vartåt det,
Barkar,
Men finns det över huvud taget någon som inte känner vartåt det barkar, som inte känner oro för framtiden?
Karl David Törnkvist presenterar i sin diktsamling en negativ poetik, som talar om vad hans poesi inte ska innehålla, en poesi som avtecknar sig mot de två föregående samlingarna där samhällskritiken var tydlig i den första, medan den andra tecknade en drömd utopi om den öppna katedralen. I denna nya samling är både samhällskritiken och den positiva utopin i sort sett borta – två ord som ”statenisrael” och ”Nato-Europa” är inte mer än antydningar om diktjagets politiska hemvist.
Mot slutet av samlingen skymtar en mansgestalt med prilla under överläppen bakom avdelningens glasdörrar och det är möjligen diktjagets pappa som på förvirringens tröskel är omhändertagen. Här hade jag gärna läst mera, eftersom Törnkvist närmar sig något sårbart och personligt, men den stränga negativa poetik han skisserar fram tillåter inte någon förlösande frihet och tillför heller ingen spänning utöver skildringar av kamp, knutighet, eller narcissistisk inkrökthet i en ”självavsugning” som han skriver med visst självförakt. Efter två intressanta diktsamlingar leder denna asketism varken till vidgning eller fördjupning av författarskapet – det som smugglas och bärgas blir till sist alltför trivialt. Varför inte göra tvärtom får jag lust att ropa. Gå dit smärtan leder dig! Men hur han ska gå vidare vet bara han själv.
_________________________
Smuggla tal
Karl Daniel Törnkvist
Norstedts, 2026
