Är att skriva vackert att blunda för lidandet i världen? Filosofen Adornos frågeställning väcks till liv hos Carin Franzén i mötet med Iman Mohammeds på en gång sinnligt utmejslade, på en gång politiskt medvetna poesi.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV CARIN FRANZÉN
Iman Mohammed är en av de röster inom den svenskspråkiga samtidspoesin som skulle kunna väcka till liv en ny obegriplighetsdebatt. Recensenterna av hennes två tidigare större diktsamlingar Bakom trädet ryggar (2018) och Minnen av infraröd (2022) tycks åtminstone vara lite kluvna: å ena sidan framhålls hennes stil- och formsäkerhet och å den andra dikternas svårgripbarhet eller bortvändhet. Och ja, det är genom förtätning och lek med allusioner som hennes dikter förgrenar sig in i det förflutna, i olika kulturer och språk, och låter deras samband och associationer veckla ut sig hos den som öppnar sig för det.
När jag läser hennes tredje diktsamling, Odödligt (2026), slås jag av hur vissa saker och fenomen med en närmast plastisk envishet återkommer genom hennes verk, som ädla stenar, stilfulla blommor och symbolmättade färger, liksom själva formen: korta och titellösa dikter, ibland endast en rad, men som bär på en sprängkraft i sin återhållsamhet och rubbning av syntaxen. Det är ett skrivande med tydlig anknytning till en postromantisk tradition som håller fragmentet högt. Men dikterna tycks mig denna gång även kunna leda tankarna till prosadiktens portalfigur Charles Baudelaire. Inte minst på grund av den ambivalenta dragningen till det sköna och den eviga föreställningen om en kärlek som aldrig dör – trots våldet, förlusterna och separationerna, vilka tycks lika odödliga de. Så här lyder en centralt placerad dikt:
En kärlek som inte ens döden kan släcka. Evig och utan konturer, vilja sova för alltid men där finns sömnlöshet och andra hjärtan. Våldet mellan kroppar och språk. Är det kärlek. En önskan om att det vore så. Förbereda sig på ett farväl som kommer någon dag, också det är våld. Pilarna pekar åt det hållet, vid min ära, fler och fler
Orden ”vid min ära” kommer kanske lite överraskande. De slår an en närmast historisk ton, liksom pilarna som diktare i Ovidius efterföljd beskrivit som så grymma, men som här verkar drivas av ett annat slags drivkraft än passionens – av ett våld ”mellan kroppar och språk” som saboterar varje tanke på en tidigare moralisk och estetisk ordning.
Det är som att den stora fråga som upptar Odödligt rör den som filosofen Theodor Adorno en gång ställde, om skönhet kan existera utan att förneka det lidande som ägt rum och som, måste man tyvärr säga, hela tiden pågår. Ja, tycks Mohammeds dikter svara när den får destruktiviteten att ständigt tränga igenom diktens skönhet, som i dessa rader vilka kunde vara en sentida version av Baudelaires dikt ”Smyckena”:
/…/
smaragder utspridda
på ditt ansikte
krossade rubiner
Det är som det fanns ett närmast etiskt motstånd mot estetisering samtidigt som skönheten utövar en fascinerande kraft i Mohammeds dikter. Jag tänker också på Adornos ord om att det är just genom konstverkets form, i dess motstånd mot att bli begripligt, konsumerbart och harmlöst, som dess värde ligger.
Det som karakteriserar dikterna i Odödligt kan sägas vara ett förtvivlat allvar och en estetisk lekfullhet på en och samma gång – en dubbelhet jag tror att Mohammed delar med den samtidskonst som dikterna förhåller sig till och som anges i slutet av boken. Det rör sig om fyra konstverk, till vilka Mohammed skrivit fyra ekfraser, som alla verkar brottasmedfrågan om hur man motverkar förtingligande, glömska och förnekelse. Som den här, vilken beskriver den colombianska konstnären Doris Salcedos skulptur av ett skåp vars inre fyllts med cement:
Materialet som ska fylla vitrinskåpet utgörs av cement, sand och vatten, det slutgiltiga resultatet betong. Vidare måste betongen hällas i trästrukturen innan den hårdnar, med hjälp av slevliknande redskap ska skåpets öppningar täckas genom en monoton rörelse. Dess mjuka materialitet kontrasterar mot det kalla och hårda som den blir fylld av, den vardagliga möbeln blir oanvändbar genom betongens volym, en frysning eller skåra i tiden, då nu enbart minnen upptar rummet, av en tidigare levande anhörig
Om ekfrasen traditionellt sett beskriver ett konstverk som kommer först i tiden vänder dikten på denna temporalitet, och tar fasta på själva processen av hur liv blir till minne. På så sätt tycks den även omformulera det traditionella motiv som, åtminstone från renässansen fram till Baudelaire, har uttryckt idén om verkets odödlighet i kontrast till människans förgänglighet. Odödligheten underminas så att säga genom en ständig påminnelse om verklighetens våld – av hur något faktiskt dör – som i följande rader:
/…/ genom alla skikt blöder in parabellum ljuda i rädsla stampa, slaget bryter skelettets själ innan själen hunnit beträda det damm över allt blod tvingad att lägga sig på lilla kroppen, bäras utan att veta vart, fingret högt pekar en gudomlig skälvning
Ordet parabellum – från det latinska uttrycket Si vis pacem, para bellum (vill du ha fred, förbered krig) – är namnet på en av världens vanligaste pistolkalibrar, som till exempel används av alla parter i konflikterna i Mellanöstern. När dikten framkallar bilden av hur någon försöker skydda en liten kropp från bomberna, hur dammet lägger sig över blodet, sker en ”gudomlig skälvning” som verkar göra den just odödlig. Den minner om det oupphörliga våldet genom mänsklighetens historia, om de drivkrafter som får kriget att fortgå som genom en evig förbannelse, vilken i dikten blir till en mångtydig gest: likstelheten som ger fingret åt kriget.
Mohammed väver genomgående in förlust och sorg i sina dikter, och det är som hon vill krossa den skönhet som uppstår genom dikternas ord och form. På så sätt utforskar Odödligt också vad poesins funktion kan vara i en värld där dödsdrifterna släppts lösa. Det kan vara att svara i namn av kärlek och minne – men framförallt verkar det handla om att låta språkets tvetydighet verka, öppna syntaxen i ett skrivande som får historia och samtid, tradition och aktualitet, att korsbefrukta varandra. Den poetiska skönheten döljer inte verklighetens pågående förstörelse – eller om den tenderar att göra det slås den sönder. Som när hon beskriver den svensk-franske konstnären Lars Fredriksons verk Inox (Triptyque):
Ser ut som en spegel, den har slagits kraftigt med en hammare. Utbuktningar har skapats i en adrenalin hastighet, då pulsen eskalerar i samband med det motstånd som stålet avger, när den specifika anordningen möter objektet i fråga. Välvningarna rör sig i alla riktningar och existerar enbart när betraktaren kommer in i rummet, positionen mittför
Liksom i ekfrasen av Salcedos verk är det själva skapandeprocessen som dikten återger. Den beskriver hur det rostfria stålets blankhet möter en hammares slag – och kraften som kommer från den kropp som håller i verktyget. Fredrikson menade, kort innan sin död, att konstnärens uppgift inte är att producera konstverk som varor utan att skärpa perceptionen inför omvärlden. Den uppgiften verkar Mohammed göra till sin. Hos båda kan man se arbetet med formens företräde, vilket i sig kräver ett motstånd, ja, ett våld för att verket inte ska bli till ett objekt eller en affirmationsform för den likgiltighet som följer i spåren av all bedövande information. Liksom de konstverk hon förhåller sig till inbjuder Mohammed läsaren att skärpa sin känslighet för det som omgärdar henne, för det som skyms av nyheternas bildflöden:
varje linje på fingertopparna
ett barn utsträckt i vila
ett utsträckt barn
Som i de tidigare diktsamlingarna finns i Odödligt barndomen och uppväxten påtagligt närvarande. Men det går också att förnimma en distansering till själva minnesframställningen. Som vore det en allusion på Strindbergs ”Vid avenue de Neuilly”, där författaren liknar sitt publicerade verk vid ”ett urtaget hjärta / Som dinglar där på sin krok”, skriver Mohammed:
/…/
dingla
i månens natt
dingla
mitt hjärta
Odödligt är en förtätad diktsamling. Den förhåller sig till konstens och litteraturens värld, men öppnar likafullt den estetiska sinnligheten och sinnrikheten mot en verklighet där liv obönhörligen förgås och förgörs. Så kan ett historiskt och mångfacetterat litterärt arv föras vidare i ett politiskt nu.
_______________
Odödligt
Iman Mohammed
Norstedts, 2026
