Kärleken till kvinnor löper som en röd tråd genom Eva-Stina Byggmästars långa författarskap. I hennes nya diktsamling Vill du kyssa en rebell? når känslan sitt krön – här skildrar den finlandssvenska poeten en kärlek så stark att den sveper med sig allt i sin väg, likt en flodvåg av tvivel och passion. Sebastian Lönnlöv läser en diktsamling som väcker en välbehaglig yrsel.
AV SEBASTIAN LÖNNLÖV
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Eva-Stina Byggmästar, född 1967 i Jakobstad, är en av samtidens mest särpräglade poetiska röster – inte bara i den finlandssvenska, utan i hela den svenskspråkiga litterära offentligheten. Sedan sin debut 1986 har hon upprätthållit en diger produktivitet och publicerat sig på än stora, än små förlag. Ibland har det visserligen dröjt ett år eller två mellan diktsamlingarna, men andra år har det i gengäld kommit två.
Byggmästars senaste diktsamling, den tjugofjärde i ordningen, heter Vill du kyssa en rebell? ochinleds med en dikt betitlad ”THE END”. Det är på alla vis en början som sätter tonen för vad som komma skall. Så här lyder den:
Jag har uppnått mitt livsmål: marginalen är fullklottrad med I-love-yous
Redan här märks både den lätt gränslösa glädje och de engelska inslag som sedan länge är flitigt förekommande i Byggmästars poesi – till exempel i den närmast kultklassade dikt ur Älvdrottningen (2006) som inleds med raden ”Och jag sade sweethearts jag sade rosor”.
Dessa bägge Byggmästar-kännetecken förekommer inte bara i inledningsdikten till Vill du kyssa en rebell?, utan dyker upp lite här och var, gärna hand i hand med varandra:
/.../ du säger easy tiger! jag svarar to wild for you?!
Där ett standardråd för all form av skriftlig kommunikation, bortom sms till de närmaste vännerna, hade varit att undvika engelska ord och staplade skiljetecken så väljer Byggmästar att glatt peka alla sina fingrar åt allt vad en normativt god smak kan antas påbjuda. Och vi som troget återkommer till hennes dikter gör det förstås just därför att vi har fallen in love med allt i hennes stil som är lite too much.
Detta för-mycket-av-allt-det-goda (och framför allt av allt det glada) kan förstås också förekomma helt utan engelska inslag:
Vill du? Vill du nu? Alla köttiga moln inom mig vill vill vill!
Som den uppmärksamma läsaren säkert har noterat så handlar alla diktcitat hittills om en och samma sak: kärleken. Det skulle rent teoretiskt gå att hitta partier i Vill du kyssa en rebell? som handlar om annat, men då skulle man behöva leta en bra stund. Det här är helt enkelt en diktsamling som från början till slut, och hela vägen däremellan, genomsyras av detta att älska – och mer specifikt att älska henne.
Kärleken till kvinnor har blixtrat till här och var i Byggmästars diktning, till exempel i just Älvdrottningen, men det var först i Vox amoris (2020) som den fick blomma upp riktigt ordentligt – en utveckling som nu fullbordas i och med dessa 70 sidor av rena kärleksdikter till, vad det verkar, ett och samma du.
*
Jag skulle inte vilja påstå att Byggmästars överord någonsin är orimliga, och de är definitivt helt igenom logiska för att beskriva kärleken. De här dikterna kretsar inte heller kring någon vanligt mjäkig liten förälskelse; de handlar om en passion som genomsyrar allt, en kärlek lika beroendeframkallande som kokain, en relation som ger hela livet ”en helt / ny mening”. De handlar om att ”bejaka hjärtats / vildaste hunger”, den som ”sveper / med sig allt i sin väg”.
De handlar om kraftiga känslokast, men framför allt om ”oceaner av lyckotårar”. Om ”tiotusen regnbågar / i mitt blodomlopp”, ”blodet som rusar / genom hjärtats ljuskorridorer”. Om att gå omkring med ”ett bävande, trånsjukt hjärta”. Att inget annat vilja än att ”impregnera din ryggtavla med kyssar”. Att vilja bli fri, ”gå / genom världen utan / barlast – bara vara hjärta”.
De handlar om kyssar som inte ryms i munnen, kärlek som inte ryms i hjärtat – eller i en värld som är alltför småaktig för att någonsin kunna förstå de älskande. Vilket å andra sidan inte spelar någon större roll, eftersom världen utanför denna tvåsamhet har upphört att existera: ”din hand är hela / min värld”. Och de handlar i hög grad om att vilja vara nära den älskade – närmare än närmast, eller åtminstone ”närmare / än hjärtat”, närmare ”än lever / lungor, mjälte, märgen, njurar”.
Vi har helt enkelt att göra med återkommande kärleksförklaringar, i ordets bokstavligaste betydelse: förklaringar av vad kärleken faktiskt innebär. Både i stort, som koncept, och i det individuella fallet, där den blir akut. Ett jag som älskar ett du – och ett du som förhoppningsvis besvarar dessa desperata känslor, åtminstone hälften så starkt.
För trots alla stora ord och allt ogarderat jubel så anar läsaren också något av allt det såriga i kärlekens väsen. Rädslan för att bli avvisad, insikten om att känslorna riskerar att svalna med tiden. Diktsamlingens slutord, ”jag vill aldrig någonsin / återfå vett och sans”, vittnar ju just om att risken finns – risken för att förnuftet återinträder och om inte helt förstör, så åtminstone avförtrollar kärleken.
Men framför allt finns här ändå hopp och en innerlig förvissning, om att just detta kanske ändå är helt rätt. Att den kvinna som jaget har fastnat för inte framför allt är en sådan som ger sig av, utan en sådan som korsar avstånd och kommer tillbaka:
/.../ att du precis som en fallskärmshoppare kommer att stå utanför min dörr med fuktig blick i gryningen och hjärtat utanpå kläderna
*
Den romantiska kärleken – så som vi är vana vid att den skildras – handlar om ett jag som dras till ett du, men är också en gemensam kraft som kräver bådas deltagande för att verkligen fatta eld. Och i vissa av Byggmästars dikter får denna kraft inte bara världen, utan också hela det individuella jaget att upphöra. Ja, kärleken framstår bitvis närmast som en religion:
/.../ jag älskar dina ögonfransar – dina ögonfransar är för mig heligare än Mecka, Medina och Jerusalem tillsammans jag älskar – sinnesfriden som inte är av denna värld – den frid som jag bara kan känna i din närhet eller endast vid blotta tanken på dig
Den persiske mystikern och skalden Hafiz, som länge har varit en viktig inspirationskälla i Byggmästar-världen, kan definitivt anas i vissa av dikterna. Talmystik dyker också upp här och var, liksom portaler och trösklar, men i stort är mystiken ändå inte lika uttalad som i många av Byggmästars tidigare diktsamlingar.
Istället tycks fysiken ha tagit en del av mystikens plats. Vill du kyssa en rebell? är påtagligt fysisk, och då inte främst i betydelsen kroppslig, utan genom sitt sätt att hänvisa till termer från fysik och astronomi: rumtid, händelsehorisont, elektricitet, magnetism, vågrörelser och frekvenser hjälper till att ladda de kärlekstäta sidorna.
*
Den som kan sin Byggmästar vet att även naturen och djuren – och särskilt då skogen och fåglarna – antingen brukar stå i centrum eller fylla periferin med sin närvaro, om än inte på något traditionellt naturlyriskt sätt. Även här finns en del bisamråttor och sovande katter, men de är inte poetiska personligheter i sin egen rätt. Snarare finns de med som inslängda detaljer, eller som ett sätt att metaforiskt säga något om den mänskliga kärleken:
Du sade att jag får sova i din smala soffa då jag kommer att du ska ta hand om mig som en gräshoppa – låta mig spela munspel, till långt in på nätterna och låta mig yla mot månen, av hjärtats lust att du ska låta dörren till min kanariefågelbur stå öppen så att jag får gå ut och in, som jag själv vill men jag vill ju bara stanna hos dig en gång kanske först om tusen år ska jag få veta om det var att begära allt för mycket
Dessutom är det, för ovanlighetens skull, inte främst i skogslandskap som Byggmästar rör sig. Visserligen rymmer den älskades ögon ”höga redwoodträd och douglasgranar”, för att inte tala om ”skogen / under din hud där jag vill gå vilse” – men det talas också om ”det trädlösa landskapets / gröna karghet i ditt hjärta”, och framför allt är det en djupare sorts landskap som duet förknippas med:
/.../ du får mig att våga gå – gå djupare ända ut på det bråddjupa – ut på det bottenlösa, ta klivet, kvantsprånget in i blåmusslans gränslösa rike
Den älskade beskrivs genomgående som blå och havslik, kärleken är dekorerad med ”drivved och snäckskal”. Djuphavsgravarna finns absolut närvarande, men det är inte främst mörkret på havets botten som dikterna vistas i, utan det nästan smärtsamt starka ljuset på stranden en sommardag:
/.../ jag vill veta hur det är att vara havet vara blåmusslan under din fotsula kittla dig, vara den som lockar fram ett leende som får solen att sprida sig över ditt ansikte /.../
Havet är också väldigt närvarande när jaget, för att kunna överbrygga avståndet till sin älskade, skiftar hamn och blir en bläckfisk:
I svinottan började jag förvandlas blev rosa, min hud blev glatt, ben blev brosk – blev den jag alltid längtat efter att vara en bläckfisk – tog sjövägen till dig skymtade en liten namnlös ö och gjorde ett strandhugg sedan det trånga sundet och så rak kurs, mot norr jag strök längs en klippig kust det var en oavslutad smekning /.../
Därmed inte sagt att Byggmästars kärleksmetaforik alltid håller sig till djuren och naturen. Den kan lika gärna handla om väldigt människoskapade, och i poetiskt bildspråk mera oväntade företeelser:
/.../ du är ett helt konserthus, även garderoben med ett kvarglömt blodrött paraply – även parkeringen, den nattsvarta asfalten som mjuknar under glödhet högsommarsol du är en högspänningsledning över ett kalhygge – en transformatorstation /.../
En av mina favoritmetaforer i Vill du kyssa en rebell? är däremot av ett betydligt enklare, mera klassiskt slag: ”luften är klar / frosten upphängd på horisontens tvättlina”. Mer besjälad och minst lika fantastisk är denna bild: ”fullmånen putsar sina morrhår / och rullar ihop sig i min famn”. Men om det gäller att utse den mest originella metaforen så vinner nog dikten där den älskade, och själva kärleken, tar formen av Grand Canyon:
/.../ den djupaste sprickan i jordens yta – tusenåttahundra meter rakt ner – ett hjärtesår synligt till och med från månen du har bruna ögon – när jag förlorar mig i dem kan jag se skallerormarna på bottnen, höra rasslet /.../
*
Även om Byggmästars diktning har en alldeles särskild prägel så finns det förstås släktskap, både med samtida och äldre poesi. På sina håll i Vill du kyssa en rebell? finns ett sätt att stapla bilder i långa uppräkningar, som påminner om Edith Södergran, men också en bildspråklig vildhet som för tankarna till Lina Hagelbäck:
/.../ allt det jag hittar där din hjärna borde ha varit: garfåglar, mammutar, urskogar slaktknivar, rostiga motorsågar sabeltandade tigrar, leriga åkrar och tankekartor över havets botten
”Jag har ingen stil”, hävdar diktjaget på ett ställe i Vill du kyssa en rebell? – men Byggmästar har definitivt en stil, även om hon också tillåter sig ett visst formmässigt svängrum, både mellan olika diktsamlingar och inom en och samma. I ena stunden har vi därför att göra med hektiska ordexcesser, i nästa stund med en närmast haikuliknande knapphet:
/.../ paralyserad av längtan väntar jag på din återkomst /.../
Oavsett dessa stilskiftningar, oavsett om den älskade för stunden förknippas främst med skogen eller med havet, och oavsett vilken mer eller mindre galen metafor som en viss rad glänser av, så är det en sann njutning att läsa Vill du kyssa en rebell? – även om läsningen bitvis tar formen av en bergochdalbaneliknande upplevelse, snarare än en stillsam och tillbakalutad stund i en sakta svängande hängmatta.
Och de svängar man som läsare får hänga med i väcker inte bara en välbehaglig yrsel i språksinnet; från både höjderna och bottenlägena finns också en hel del att få syn på. Byggmästar vore inte Byggmästar om hon inte dolde någonting stort i sina dikter, och den fråga som bultar mellan raderna här är ingen mindre än den om vad vi egentligen ska göra med vårt ”enda och vilda liv”.
Svaret är förstås lika svårt som enkelt: älska.
___________________________
Vill du kyssa en rebell? Eva-Stina Byggmästar Wahlström & Widstrand, 2023 Fotograf: Alexandra Harald
