Sorin Masifis andra diktsamling springer ur ett personligt trauma och är en uppgörelse med ett samhälle och rättsstat som svikit. Jonas Brun läser en rasande dikt där all tilltro är satt ur spel, förutom den till språket.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV JONAS BRUN
Framför mig ligger Sorin Masifis två böcker, debuten Staten Systrarna Dikten från 2022, och årets Skadad Skapad Åter. De är lika varandra, inte bara för att de båda har titlar med tre ord, där de två första orden börjar på s, och för att de är komponerade på liknande sätt, med dikter av olika format, dels mer utsträckta och berättande, dels kortare, vissa så korta som en enda rad, som interfolieras av citat av andra poeter, ur fackböcker och nyheter. Förutom likheter i litterär uppbyggnad är böckerna även lika varandra som fysiska objekt, de är samma format och båda omslagen pryds av abstrakta former tecknade i tusch eller bläck. Båda omslagen har var sin färgaccent. Den första boken är gul. Den andra är blå. De är lika varandra, men är också olika. De kunde vara syskon. De kunde vara systrar. Där den ena slutar tar den andra vid.
Systerskapet och att sörja en syster som dött är ett av de bärande temana i Staten Systrarna Dikten, tillsammans med skrivandet och exilerfarenheten, och drömmen om en stat, Kurdistan, som inte finns. Systern finns i den nya boken också, men mindre som person, hon representerar sorgen i ett tydligt efteråt, när tillvaron tagit en Kafkaartad, mardrömslik vändning:
Skadad Skapad Åter är en bok som handlar om ett rättsligt och massmedialt övergrepp som drabbade mig och min familj 2002 efter min systers självmord. Samma kväll som min syster dog misstänkliggjordes vi och polisens huvudtes blev snabbt att min syster inte hade tagit sitt liv, utan blivit mördad av två familjemedlemmar, jag och min pappa. Det dröjde inte länge förrän det massmediala drevet började. Inom de kommande två månaderna blev både jag och min pappa anhållna. Jag var misstänkt för mord alternativt medhjälp till mord på min syster, medan pappa misstänktes för mord på sin dotter. /…/
Så inleds den första texten i Skadad Skapad Åter, det är sammanlagt en sida prosa som ger en kort resumé av de händelser som ligger till grund för boken, och dessa händelsers efterverkningar. Texten slutar med orden: ”Att skriva den här boken har varit ett försök att ge min stulna sorg fingrar, rygg och mun, så att den kan tala.” Den bok som följer är ett slags dokumentär dikt, och kännedomen om den självbiografiska grunden kommer förstås att följa och färga min läsning.
För några år sedan skrev Rebecka Kärde i en recension att hon undrade om det pågick en ”sommarpratifiering” av svensk samtidspoesi, det vill säga att det ges ut diktsamlingar som bärs av en specifik och uttalad erfarenhet: ”Att beröras av en annan människas smärta är trots allt lätt – så lätt, att det enkelt förväxlas med litterär kvalitet.” Det ligger förstås något i detta, förlusten och lidandet är drabbande i sig själv, men att lyckas uttrycka det på ett litterärt bärigt vis är något annat. Men är det Kärde lite spetsigt kallar ”sommarpratifiering” verkligen en fråga om det stoff som ligger till grund för texten, för vilken text kommer inte ur erfarenhet? Är det inte en alltid fråga om mer eller mindre lyckad gestaltning, huruvida dikten blir platt som ett standardsommarprat eller om den gör något mer? Hur används erfarenheten? Och varför? Och hur slår det an i mig som läsare?
Den inledande resumén av det händelseförlopp som är utgångspunkt för Skadad Skapad Åter är inte vad boken rör sig mot, utan vad den tar spjärn mot. En mindre formintresserad författare än Masifi hade kanske komponerat boken strip-teaseaktigt, där läsaren steg för steg förs mot avgrundshändelsen. Jag läser den inledande texten som att Masifi vill få något avklarat – så här det, detta är titelns skada, den som åsamkats den talande och hennes familj, detta är fakta. Nu är de etablerade. Nu är det möjligt att börja skriva, att inleda återskapandet. Men hur ska man skriva? Som en berättelse? Det är omöjligt:
/…/
språk och liv utmäts efter raka linjer, raka liv
men jag kan bara använda språket i bitar
sönderslaget som mitt liv och minne
/…/
Jag läser de här raderna som ett slags poetik, om varför de här dikterna är just dikt. Det som ska sägas låter sig inte berättas i en rak kronologi i en renodlad prosa, den låter sig inte stöpas i den formen. Den behöver vara poesi, en form som mer självklart korresponderar med den splittrande erfarenheten. Som det står några sidor tidigare:
/…/
Vatten genom vatten som perforerat vatten
de rörliga ringarna på vattnet ringar in varandra
det ser ut som ett flimrande mönster
det ser ut som ett minne, ett gungande hav av hål
/…/
Vad talar då texten om? Om förlust. Även här hakar Skadad Skapad Åter i debuten Staten Systrarna Dikten. I den första boken är det förlusten av den döda systern, som i sin frånvaro är centrum i tillvaron: ”Vem kan överglänsa / Den femte familjemedlemmen som saknar kropp” – och det förlorade Kurdistan, också det en frånvaro som utgör centrum: ”Vem kan överglänsa landet som icke är och ändå är”.
De förluster som beskrivs i Skadad Skapad Åter är de förluster som den falska anklagelsen sprider kring sig, som ringar på vatten. Det är förlusten av mänsklighet det innebär att vara en som istället för att tilltalas, omtalas: ”Jag hatar, hatar ordet kurd på svenska / Jag hatar att ni kan tala om mig, att ni kan tala om oss” är slutraderna i en lång text, som går från en beskrivning av det kurdiska biblioteket som en fristad, till hur den kurdiska erfarenheten beskrivs av andra. Den nästföljande dikten inleds med orden: ”En sommar berättade J att hon sparat alla artiklar som skrevs om oss.” En snygg övergång som sömlöst förflyttar perspektivet från makronivå till den personliga katastrof som boken skildrar. Både den som är i minoritet och den som är falskt anklagad utsätts för ett språkligt övergrepp: ”man kan inte skydda sig när alla talar om en”, som det står i en dikt. Och längre ner i samma dikt:
/…/
Mitt besudlade namn var inte längre mitt namn
ej längre mitt
det är det stulna namnet
och jag det utplånade jaget
För det som i slutändan förloras är det egna jaget.
En gul bok. Och en blå. Tillsammans har de Sveriges färger. Och Skadad Skapad Åter berör ytterligare en förlust – förlusten av tilltro till samhället. ”Han sa, ledsen att behöva säga det, men det här hade aldrig hänt en svensk familj, det är en rättsskandal”, säger advokaten som kommer till häktet, utsedd att försvara den anklagade. Rasismen är en stadigt närvarande undertext i Skadad Skapad Åter, men sällan lika tydligt uttalad som i det här citatet.
I övrigt ser jag inte Skadad Skapad Åter som en bok som sysslar särskilt mycket med undertext. Snarare försöker den tala med så få omskrivningar som möjligt, för att sedan variera och vrida och vända på utsagorna. Meningarna är ofta raka, raderna långa, dikterna tar plats, går över flera sidor, beskriver tankar, känslor, förlopp. Även om dikten rent grafiskt och formmässigt är lik debuten uppfattar jag språket i Skadad Skapad Åter som mindre lyriskt, söker inte en uppenbar skönhet. Liksom i debuten bryts texten som sagt upp av citat som får stå på egna sidor. Ibland är citaten tydliga samtalspartners åt dikterna, men främst tycker jag de ger en rytm åt texten, fungerar som pausering. För det är ofta plågsamt att vistas i Skadad Skapad Åter. Då är det skönt att då och då få möta en annan röst och få stanna upp i citaten, som en andhämtning, för att sedan kunna fortsätta vidare.
Jag tycker de enskilda dikterna fungerar som bäst när de tar sig tid, när de stannar kvar och får pågå. Som den svit av vackra, intensiva dikter som beskriver promenaderna med en pappa. Däremot fungerar det sämre när dikten blir för minimal. På vissa sidor står en ensam rad, som på sidan 49: ”Jag är ett träd uppryckt med rötterna”. Jag bläddrar snabbt vidare. ”Det är kunskap att veta hur man sörjer”, står det på en annan. En koncist formulerad insikt blir inte nödvändigtvis bra poesi. Det krävs ett större språkarbete än så, här tycker jag dikten blir för liten för att fylla ut boksidans rum.
Just rummet är en bärande bild genom boken. Som det står i en av de inledande dikterna: ”Mellan fyra väggar sker det // i fyra olika rum”. Ett rum är förstås häktesrummet, övergreppets rum. Ett annat rum är diktens rum, den plats som faktiskt håller när världen rämnar: ”Dikten tilltalar dig inte i bitar / Dikten tilltalar dig som hel”. Det finns en enorm tilltro till dikten i den här boken, på dess kraft och integritet. Det kan framstå som en paradox att en bok som beskriver hur det är att hamna i språkets våld, i ett grepp av ord som det inte går att ta sig ur – så återstår ändå tron på dikten. Kanske just för att dikten är annan, ett språk i språket, ett eget rum.
Det finns ytterligare rum i boken, mer skissartat tecknade. Ett är trons rum. Gud har en självklar närvaro i dikterna, och framstår samtidigt som det mest privata: ”Det är bara gud som vet och bara gud som behöver veta”. Och så finns återskapandet och omskapandets rum, som är psykoanalytikerns mottagningsrum:
/…/ det skapar vi tillsammans,
men eftersom psykoanalytikern är dödlig och tiden utmätt, kommer han att
förloras rent fysiskt, kvar blir rummet internaliserat, kvar blir platsen,
kvar blir frånvaron – närvaron
/…/
Det är rader hämtade ur samlingens avslutande dikt, och den här sista dikten, som både uppehåller sig i psykoanalysens rum och som lämnar det, slutar med orden, och som alltså blir bokens sista ord: ”går med mig där jag går, håller mig alltid trygg.” Jag hade gärna läst mer om både det här rummet, som berörs rätt kortfattat och framstår som helt centralt, och om Gudsrummet, trons rum – getts en tydligare bild av dem, fått veta mer om hur vägen till tryggheten var att gå. Men tydligt är att det finns ord som – kanske inte befriar, för att tala med Marie Cardinal – det vore för naivt och enkelt, och Skadad Skapad Åter är vare sig naiv, eller enkel. Orden kan inte göra det skedda ogjort, något är för evigt förändrat. Men det orden förmår är att förvandla, öppna, göra det möjligt att andas. Som det står ensamt på en sida: ”Somliga sår kan inte läka, de kan bara hållas rena”, en av få gånger jag tycker den ensamma raden bär. Eller som det står på ett annat ställe:
/…/
man kan skapa sig själv ånyo
men man kan aldrig aldrig
få tillbaka sig själv
Trots sin fruktansvärda utgångspunkt, trots insikterna om förlusternas vidd som förmedlas i Skadad Skapad Åter, är det en bok som gör mig hoppfull. Hoppfull inför möjligheten till återskapande med hjälp av språket, hoppfull inför dikten.
_____________________________
Skadad Skapad Åter
Sorin Masifi
Norstedts, 2025
