Svenska Akademiens Nordiska pris delas den här veckan ut till isländske Sigurjón Birgir Sigurðsson (f 1962), mer känd under namnet Sjón. Sjón har sedan diktdebuten 1978 skrivit såväl romaner som filmmanus och sångtexter, men återkommer i Nattarbete för första gången på 15 år som renodlad poet. Björn Kohlström läser en spretig och yvig diktsamling, som är allra starkast när självdistansen blir som störst.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Björn Kohlström
Det finns en särskild sorts vaksamhet som bara poesin förärar människan. En vaksamhet inför nya inslag, och en beredskap för hur dessa ska mottas. Den som läser poesi upptäcker snart att det är en genre som inte gärna vill kategoriseras: den beter sig lite som den vill, söker sig mot nya uttryckssätt hela tiden. Det bästa du kan hoppas på när du öppnar en ny diktsamling är att den ska infria det outtalade löftet att du ska få möta något du aldrig stött på tidigare.
Detta löfte infrias med viss regelbundenhet av den isländske mångsysslaren Sjón. Hans bakgrund är brokig, och rymmer såväl romaner som ett flertal inhopp som textförfattare till flera av Björks bästa låtar (som ”Isobel” och ”Bachelorette”). Han debuterade som brådmogen sextonåring med en diktsamling, men Nattarbete, som nu utkommer på Rámus i John Swedenmarks översättning, är faktiskt hans första diktsamling på drygt femton år.
På ett sätt kan Sjóns arbete som poet beskrivas som en finurlig balansakt mellan exakthet och vaghet. I den mån det finns en struktur liknar den ett sandslott som när som helst kan raseras av minsta lilla våg. På ett ytligt sätt liknar boken en konventionell diktsamling, med fem prydligt markerade avsnitt: ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädets litteratur”, samt ”Fabler”. Men det är svårt att lokalisera något enhetligt över dikterna, och vid ett blindtest skulle det vara besvärligt att hitta en gemensam nämnare och fastställa vad som är det typiska kännetecknet för en Sjón-dikt.
Och detta är verkligen på gott och ont. Ibland lyckas han nå fram med enkla summerande rader som meddelar budskap från ett avlägset utgångsläge, men som ändå lyckas överbrygga alla avstånd. Oftast sker det när han blir som mest nedtonad, eller när han skriver om träd. Det sker mest lyckosamt i sviten ”Fem översättningar ur trädets litteratur”, där han utgår från konstinstallationen ”TEIKN” från 2019, signerad konstnären Gudjon Ketilsson:
livet – ett istäcke tåras och spricker lustgårdar – moln följ mig ovan molnen från havet till himlen i djupen där brinner en sol
Det blir inte helt klarlagt hur Sjón har arbetat med konstnären, även om en katalogtext därifrån ger viss vägledning. Eventuellt hade jag i och för sig gärna sluppit detta försök till förklaring, och hellre dröjt vid de fem korta fragmenten till dikt som föregår den långa prosatexten om ”översättning” av konstverkens tredimensionella karaktär. En glimt av konstverket på konstnärens hemsida ger ändå en uppfattning om dess egenskaper.
I en annan av dikterna tar Sjón avstamp i den första vacklande perioden under pandemin våren 2020, och låter mytologin sippra in i en vardaglig händelse, med en korp som jagar efter en fiskmås. Och i någon mån fungerar fåglarna som sammanfogande element i dikterna, allra tydligast illustrerat i en serie om statistik, som räknar sångfågelns fjädrar och låter dem bli vägledande för både tidens gång och det skapande uttrycket: ”Dessa små fåglar sägs vara oräkneliga. Särskilt om man tar med de döda i överslaget. Det har vi gemensamt – poeter och sångfåglar – att vi bryter tystnaden.”
Den metod Sjón använder för att bryta tystnaden liknar trollkarlens, och här finns en del magiska tricks i hatten. Som motto har han lånat några rader av den surrealistiska konstnären Leonora Carrington: ”Högra ögats uppgift är att titta i teleskopet medan det vänstra ögat tittar i mikroskopet.” Därför är det inte heller förvånande att André Breton gör en liten cameo i en av sviterna, för att illustrera kopplingen mellan drömmen och skapandet. Surrealisterna var ju besatta av sina drömmar, och i dikten förstår vi att drömmen också alstrar ett skeende, det vill säga att drömmen är förebådande. Diktskrivandet blir ett pågående tolkningsarbete av världen, ett sätt att bearbeta det reella. Varje gång vi ställs inför en färdig dikt är det som att Sjón vill repa upp väven och börja om på nytt. Hans förvandlingsnummer kan väcka både irritation och förtjusning, men blir ändå en bra grogrund för det samarbete som måste uppstå mellan författare och läsare. Varje gång han försjunker i allvar kommer en ny nonsensartad åtbörd som tar udden av det allvarliga. Han är en undflyende gestalt:
i förstone verkade det vara en intorkad blodpöl tills den självmant började förflytta sig en skugga utan kropp kröp iväg med aftonstjärnans makliga hastighet den kom inte längre än till ruinerna innan den blev tillfångatagen och sattes i förvar i en cell
I sin syn på exakthet anlitar Sjón Italo Calvinos bok Sex punkter inför nästa årtusende, som samlar de föreläsningar Calvino planerade hålla i USA men som hejdades av hans dödsfall. I föreläsningen om exakthet ifrågasätter Calvino den ingenjörsliknande exakthet som ställs upp av Paul Valéry och Edgar Allan Poe, och menar att författaren måste tillåta sig ett inslag av lekfullhet och slump: ”Ordet förbinder det synliga spåret med det osynliga föremålet, med det frånvarande, det åtrådda och det fruktade objektet, likt en ranglig, provisorisk bro över tomhetens djup” (översättning Sven Åke Heed). Det är ett resonemang som passar Sjón bra, och han utnyttjar de förbindelser som möjliggörs mellan vaksamhet och avslappning.
Sjón iakttar världen. Därför är det inte förvånande att han också skriver in sig i ekfrasens tradition. Hans val av motiv är dock mindre förutsägbart, då han i en av sviterna gör en lång utläggning på prosa av ett av Iron Maidens skivomslag (”The Number of the Beast”, från 1982). En nitisk studie av originalet skulle nog hävda att Sjóns arbete illustrerar mer av ingenjörens exakthet än av Calvinos lekfulla exakthet. Med andra ord är den lite för precis, lite för långrandig i sin redovisande plikt:
Djävlar med vingar av läder tjänstgör på dessa undergångens åkrar, de kastar sig ned över massorna och de som försöker fly läggs tillbaka på kasen. Men över alltsammans står jätten Eddie bredbent, den gråvita kalufsen faller ner på axlarna, den halvt förruttnade och förtorkade kroppen är klädd i jeans och vit t-shirt, på det likstela ansiktet leker ett skräckinjagande leende, tungan har skrumpnat inuti munnen, men i de tomma ögonhålorna gryr elden som skapade helvetet vid hans fötter; det är lågan som murknar i gigantens vänstra hand.
Själva budskapet att bli reducerad till en marionett blir en förenkling av konstnärens roll i ett marknadssamhälle. På Iron Maidens omslag ser vi maskoten Eddie som drar i Djävulens trådar och får denne att sprattla som han vill, men twisten är att Djävulen i sin tur har sina trådar till en miniversion av Eddie. Blir Sjón därmed marionetten som rör sig efter andras nycker: är det så poeten ska uppfattas, som viljelös manipulerad egendom? Det är oklart, och jag blir inte heller övertygad av hur dikten slutar, med att en person som lyssnat på skivan opåkallat byter kön under natten. Det blir mest en nödlösning för att rama in vinjetten ”Från transmuseet”. Ekfrasen fungerar desto bättre i en dikt som använder Rodins skulptur ”Adam”. Det är ingen tillfällighet att vi möter skulpturen, då den är en del av det skapande arbetet, med Adam som prototyp till annat skapande. Sjóns läsning är på ett plan helt alldaglig med sin obligatoriska jämförelse mellan Adams pekfinger och Guds pekfinger i Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet. Men i dikten finns också den typ av iakttagelser som bara finns i poesin, med Adams kluvna känslor inför att ges liv, känslor som nog var och en som läser dikten kan instämma i. Då blir Sjóns dikt plötsligt livsviktig, när han gör sig kvitt tvånget att ge ingenjörens version och låter poeten få det sista ordet, i inkännande bilder som eliminerar avstånden mellan människor:
/.../ han är redan utmattad av att stå upprätt /…/ längtansfullt betraktar hans blick mullen där han alldeles nyss befann sig livslågan blir varken starkare eller svagare den avtar och pågår samtidigt
För så borde det väl ändå vara i en diktsamling, att poeten ges sista ordet. Tyvärr faller Sjón lite för ofta för frestelsen att bli både yster och yvig. Diktsamlingen spretar i lite för många riktningar. Det saknas inte starka intryck, bilder som dröjer sig kvar – ”ordet skugga / en skugga av en skugga” – men gång på gång möts jag av en förkärlek för vitsiga gåtor och poänglösa reflektioner. Den infallsrikedom som går att uppfatta som innovativ och fräsch kan jag inte låta bli att uppfatta som tröttsam och på gränsen till tramsig, och jag känner mig påmind att rörlighet och rörighet är farligt besläktade begrepp:
/.../ när vi läggs till den sista vilan tar skuggan sig en tupplur bredvid oss lika förnöjd med att bli till ingenting som den dag vi föddes
Mer imponeras jag däremot av hur Sjón hela tiden har det ena benet i luften: alltid på väg någonstans. Att utrusta sig med rastlöshet är en bra förutsättning för att skapa dikt, och det är utöver de lite för korta träddikterna i just det rastlösa jag finner största utbytet och behållningen med den här boken. Han blir allt mindre konventionell ju mer han lättar från marken, oavsett om han gör det med hjälp av flygplan – som i titeldikten – eller genom att låta fåglarna dominera utrymmet. Det blir ändå svårt att plocka ut enskildheter för att göra boken rättvisa eller för att påvisa Sjóns unika egenskaper. Allt blir en förminskning. Efter att ha uppdagat ett genomgående förvandlingstema genom dikterna blir det naturligt att den avslutande delen ”Fabler” infriar de löften om förvandling som legat oförlösta genom samlingen.
Det utmynnar också i en slutsats som balanserar mellan det vemodiga och det anklagande. Lyckligtvis saknar inte hans arrogans en viss självdistans. Så trots att Sjón kanske lite för gärna skriver med ett ironiskt flin på läpparna finns det något avväpnande i hur hela boken slutar, i elegins resignation: ”hembygden som du lämnar / är aldrig den hembygd du återser”. Jag skulle inte gå så långt som att säga att när ironikern blir gammal blir hon sentimental, men nog befinner sig Sjóns dikter ganska nära denna sentimentala fallgrop.
______________________ Nattarbete Sjón Övers. John Swedenmark Rámus, 2023 Fotograf: Johann Pall
