Den finlandssvenske skalden Ralf Andtbacka utkommer i höst med ett 800-sidigt samlingsverk, där hans mer obskyra alster, egenutgivna eller utgivna vid mindre förlag, står i fokus. I Högländerna eller Nederländerna – alternativa rutter 2008-2026 är en fröjd att vistas i skriver Henrik Sahl Johansson.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV HENRIK SAHL JOHANSSON
När man öppnar Ralf Andtbackas drygt 800-sidiga samlingsvolym I Högländerna eller Nederländerna kan man genast betrakta sig som del av en relativt exklusiv läsarskara.Volymen består av nio diktsamlingar som under åren tillkommit vid sidan om de böcker Andtbacka gett ut på större förlag, många av dem i ytterst små upplagor på författarens egna Duck Press. Det rör sig alltså om DIY-utgivning med dikter och idéer som av något skäl reserverats för mer blygsamma utgåvor, varsamt uppdaterade inför sammanslagningen. Tibi et nemini lyder bokens dubbeltydiga motto: till dig och ingen annan.
Om man lite grovt delar in poeter mellan de ordknappa och de flödande hamnar finlandssvenske Ralf Andtbacka tydligt hos de senare. Sådana poeter, som Gloria Gervitz, Johan Jönson, Lotta Lotass, när idén om författarskapet som en organisk, föränderlig helhet där enskilda böcker funkar som snapshots av ett pågående verk. Dessa livsverk skrivs som när man gräver diken, det vill säga med flit och ansträngning, och i sådana sammanhang kan det vara lönsamt att hålla sig med smala, nästan hemliga böcker, böcker som kommer ut i skydd av natten, likt kontraband, men som inte på något sätt är mindre viktiga i konstnärlig mening. Tvärtom. Jag undrar om inte det här är Andtbackas mest betydande produktion just för att den vecklat ut sig i skuggorna och fått bli till utifrån färre litteraturpolitiska överväganden.
Så kan man åtminstone tänka när man läser Österbottnisk gotik, först utgiven på svenska Pequod Press 2008 och något av det mest innerliga och nyansrika som getts ut inom den finlandssvenska poesin sedan millennieskiftet. Den 94 sidor långa dikten inleds så här:
LANDSKAPET gnisslar i kvällen.
Stalldrängen spänner av dagern.
Stjärnhimlen spiller sitt silver.
Över tunet tassar Lucifer.
Kattögat glimrar i gräset.
Blindögat synar sin svärta.
Bläckspenen sipprar sitt bläck.
Tvehövdade kalven diar.
Husbonden slaknar och stillnar.
Gårdsvätten blandar och ger.
Låter oss spela rent.
Par i svarta ess och åttor.
Jag har gjort mitt i legan.
I tråget din lyckofisk.
/…/
Ser man efter noggrant lägger man märke till associationsflätan: Lucifer som tassar och sedan blir en katt, det dubbla ögat som i sin svärta blir till bläck, den diande tvehövdade kalven som i nästa rad blir en husbonde. Dikten som ett kugghjul där varje rad driver nästa i ett bildrikt flöde så stormande att man förvånas en aning när man i efterordet läser att den skrevs under arton dagar och inte, som man kunde tro, under ett enda, inspirerat dygn. ”Dikten skrev sig själv”, noterar Andtbacka i en efterföljande kommentar och just så presenterar den sig för läsaren: som en mosaik av upphittade skärvor där varje bit självklart passar med den tidigare. Jag stryker under mina favorit-one liners, ordvitsar, fyndigheter och komplicerade inrim, och överväger att sammanställa dem i en sorts topplista. Det visar sig snart bli alldeles för många favoriter för att nämnas här, och det vore kanske respektlöst mot dikten som sådan att rangordna dem. Här är ändå ett axplock: ”Som löständer i en knäckfråga”, ”Dubbas till traktens sjötunga / På väg mot Tunguska måste alla ta parti”, ”Elektriska stolar som ingen vill provsitta”, ”Strålande genmälde radiologen”, ”Själv är bästa obducent”, och så vidare. Man ska inte underskatta vikten av att ha roligt när man skriver om bråddjup och existentiell undergång.
Som Jonas Ellerström nämner i sitt förord – efter att först ha haft mycket roligt åt det excentriska köksredskapet ankpress – är humor överlag en ovanlig kvalitet bland sentida språkmaterialister. Vilket är lite underligt med tanke på det övergripande allvar som präglar formen. Man får anta att det rör sig om samma typ av riskminimering som finns inom politiken: det har blivit dyrt med skämt som inte går hem. Med det sagt hämtar Ralf Andtbackas avväpnande humor sin styrka i det faktum att han i grunden är något dunkelt på spåren, knutet till landskapets inneboende bisterhet och tidens generella klagan. Låt oss säga att han är en undergångsromantiker med glimten i ögat, likt frihetstidens uppsluppna gravdiktare fast med mer på fötterna. Ibland blir han för upprymd av sina ljudlikheter och klipska utfall och riskerar att tappa tråden, ofta klarar han balansen precis, och det är i sådana stunder hans språk skimrar. Så här elegant sluts cirkeln kring Österbottnisk gotik när den efter att ha kastat sig fram genom snart sagt varje sammanhang återkommer till sitt vinddrivna urtillstånd:
/…/
Landskapet gnisslar i kvällningen.
Djurkretsen stampar och rister.
Fixstjärnorna bulnar och brister.
Nattblackan sadlar av solskimmeln.
Bläcksäcken blotar sitt bläck.
Allögat tåras och läcker.
Farbror ordnar och släcker.
Lucifer blandar och ger.
Låter oss spela rent.
Par i svarta ess och åttor.
I båsen ångar menlösa kreatur.
I tråget sprattlar din lyckofisk.
Vet du om att du har en spjutyxa slagen i dig.
Ensam med en kålrot i famnen.
Ute på ett fält.
På andra håll är experimentviljan större och ordvitsarna färre, vilket om inget annat säger något om poetens bredd. Magnetmemoarerna, först utgiven på Ellips 2011, är en årsbok på relativt klar prosa där det tunga lasset dras av ett fonologiskt utforskande notsystem; i Eterniten från 2017 faller långdikten ”Grålltid” till sist sönder i ett sammelsurium av oläsbar typografi, medan dikten ”Slåss och faller” fokuseras kring det underbara men gåtfulla ordet ”rammelbuljong”; Avnämnadet (2020) gör vad den säger sig vilja göra i ett uppradande av plats- och personnamn, allt från medlemmarna i bandet Genesis till Stellers sjöko och gamla klasskamrater, som i performativ anda ”avnämns”, det vill säga befrias från vad de än råkar heta; Bok av råd: ett bestiarium, med sina kvadratiska fält av mollstämda utsagor, framstår som samlingens mest svårmodiga och politiska stoff.
Bok av tröst från 2022 utgör en andra höjdpunkt i Ralf Andtbackas samling. Också den uppehåller sig vid namn, men med en återkommande, tålmodig uppmaning till sin läsare. ”Tänk på:”, skriver Andtbacka ”Hur tillvaron gödslar och ödslar, / rottrådarna suger i sig ovetenhet, / knastrande mineralier i stocken,” – ”Tänk på: / Denna världen, som fortsätter att skifta / från något du vet obetydligt om till något / du om möjligt vet ännu mindre om.” – ”Tänk på: / Elefanten, som säger bä! / Elefantsköldpaddan, som genast säger bä! / Elefanttandsnäckan, som säger mest bä! av alla. / Alla djur på E säger bä! utom gudslammet, / som är eremitkräfta – och tiger.” – fonetiskt porlande, dramatisk dikt som rinner mellan fingrarna utan att förverkas. Här märker man, mer än på något annat ställe, vilken känsla för uttal Andtbacka har.
Om titelns trösterikedom antyder ett slags agnostisk bön för en ekologiskt vilsen samtid är den bok som följer, Bönematriserna, klart explicit på den punkten. Bönematriserna är ett slags taxonomiskt syftande uppslagsverk över djur och växter som i droppformade fält, eller om det nu ska föreställa zygoter eller encelliga organismer, låter texten liksom falla ned mot sidans slut. Jag, som är svårövertygad när det gäller vetenskapligt invecklad terminologi njuter till fullo av Andtbackas sätt att hitta ljudliga och ämnesknutna stigar mellan orden. Lyssna på de här substantiven exempelvis: dyveronika, vasstarrbård och vattensjukt sandtag; cembra, cirborium och centrifugal; midsommarblåvinge, alvarmark och mumiepuppa. På sida 615, i den underavdelning som fått titeln ”… | -virket”, hittar jag samlingens allra bästa formulering. Den lyder så här: ”Gå, vi lytta följer med trossen”, så ypperligt välfunnen att jag långt senare fortfarande inte kan slita blicken från den raden. Ja, Bönematriserna är avgjort den här samlingsvolymens stora lyckträff.
Mot slutet har man infogat långdikten Deep blue: parapoiesis från i år. Också den med naturmotiv, med en titel som anspelar på Garry Kasparovs kända schackmatch mot IBM:s dator Deep Blue 1997 och texter ställda i nittiogradersvinklar mot varandra eller innefattade i cirklar som, likt himlakroppar, roterar längs diktens horisont. Snyggt och avancerat, men en sak gör mig besviken: i vänster nederkant har Andtbacka velat återge ett schackparti drag för drag. Spännande, tänker jag, och försöker reda ut vilket parti det kan tänkas röra sig om. Dragen visar sig följa det sjätte partiet mellan Kasparov och Deep Blue, vinsten som avgjorde matchen till datorns fördel och således markerade det första tillfälle då en människa besegrats av en maskin. Med andra ord: det första steget mot det övergripande tillstånd av villfarelse som man kan anta att dikten försöker gestalta. Tyvärr har det avgörande offret av en springare i öppningens åttonde drag (♘xe6–) förväxlats med ett likadant drag för vits löpare (♗xe6–), vilket rör till alltihop. Ett oskyldigt slarvfel kan man tycka, men allvarligt talat: det sista världen behöver just nu är dåligt korrekturläst schacknotation. Skärpning! Efter fadäsen med den till en löpare förvandlade springaren orkar jag inte ens försöka förstå mig på de, möjligtvis astrologiska, tecknen i sidans överkant.
Men det är förstås en parentes. Jag tillbringar inledningsvis tio timmar med Ralf Andtbackas I Högländerna eller Nederländerna. Tio timmar i ett och samma språkflöde: det gör någonting med en läsare. Man tycker sig se mönster och kopplingar mellan böckerna som möjligtvis bara finns som en undermedveten ton i författarskapet, motiven som följer i John Donnes fotspår, pendeln som rör sig mellan undergång och liv, på liknande vis som i den storslagna diktsamlingen Dürers hare. Ett livsverk, som sagt, aldrig riktigt avslutat, i ständig förändring.
___________________________
I Högländerna eller Nederländerna. Alternativa rutter 2008-2026
Ralf Andtbacka
Förlaget, 2026
