På ellerströms/ariel förlag utkommer lagom till jul tre ukrainska diktsamlingar, var och en med sin särprägel och stil, men med kriget som gemensam fond. Författaren och kritikern Maja Thrane som besökt landet flera gånger sedan den fullskaliga invasionen inleddes och bland annat varit volontär för den svenska hjälporganisationen OperationChange, senast med projektet “Books for Ukraine”, läser och reflekterar över den nya ukrainska poesins vitalitet.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV MAJA THRANE
I somras hölls för trettonde året i rad den årliga bokfestivalen Arsenal i Kyjiv. Trettiotusen besökare trotsade de allt tätare missil-och drönarattackerna för att komma och lyssna till någon av de tvåhundrafemtio punkterna på programmet. Sedan 2022 har bokförsäljningen skjutit i höjden, och det går ett skämt om att ingen har gjort så mycket för ukrainsk litteratur som Putin. Med de ständiga attackerna på landets tryckerier, bibliotek och boklager är det ingen som betvivlar litteraturens värde. Festivalens program ger också en hint om nivån på det litterära samtalet i dagens Ukraina. Några exempel: Kulturminne och krig – rättsliga och etiska dimensioner av ansvar”; ”Muttersprache/Mördersprache – rysk-ukrainsk självöversättning”; ”Diplomatins kvinnliga anlete”; ”Om att tolka det ambivalenta”; ”krig, ekologi och kulturlandskap”.
Jag skulle just lyssna till ett samtal rubricerat ”Lidandets poesi och empatins poetik” mellan översättaren Amelia Glaser och poeterna Ilya Kaminsky och Ostap Slyvynsky, när flyglarmet gick. Och med ens förvandlades det sorlande vimlet av tusentals besökare till ett stillsamt lämmeltåg som ringlade sig ner till Arsenals underjordiska gångar. En platsens ironi: Byggnaden utgör resterna av ett kvinnokloster som i slutet av 1700-talet beslagtogs av Ryssland för att användas som vapenfabrik inför ett annat anfallskrig, då mot Frankrike. Vid en utgrävning för tjugo år sedan fann man en hel Nekropol med kvarlevorna efter hundratals nunnor. Där, i skydd av dessa kryptor, satte man sig nu sig tillrätta, småpratandes och skrollande på mobilerna i väntan på meddelandet om att faran var över för denna gång, gick upp igen, tog vid där man slutat.
En av de som befann sig i lämmeltåget den dagen var poeten Lesyk Panasiuk – en av tre ukrainska diktare som denna höst utkommit i svensk tolkning av Mikael Nydahl på ellerströms förlag. Panasiuk har sedan debuten 2013 gett ut fyra diktsamlingar, varav senaste utgör merparten av den svenska utgåvan Alfabetet som sjuksal för sårade. Redan i den första dikten, ”Svart språk”, förstår man att språket i Panasiuks sinnevärld dock inte enbart har läkande egenskaper:
Hör du denna rörelse i stammarna
det är språket som flyter fram i ådror av trä
prunkande med tomma blomster
ett språk svart som jorden
Svart som blodet som drar ner oss på jorden
Röda fjädrar
har fastnat i våra munnars bläckhorn
det smakar blod som under ett slagsmål
varje ord gör ont
För att förbli levande måste vi tiga
Språkets lösa sand drar ner oss mot botten
/.../
Det är känslan av en ofrivillig poet vi möter, med ett till synes hopplöst uppdrag. Bilden av språket som sand för också tankarna till Paul Celan och dikten ”Ingen sandkonst mer” skriven som en nedåtgående spiral, från de inledande raderna ” INGEN SANDKONST MER, ingen sandbok, inga mästare” mot språkets nollpunkt: ”Din fråga – ditt svar. / Din sång, vad vet den? Djuptisnö,/Uptinö,/U-i-ö (ur Andningsvändning, Lublin press 2024).
Men där förintelseöverlevaren Celan skriver i ett posttraumatiskt skede, med ingenting annat än tiden till sitt förfogande, skriver Panasiuk från en pågående kris med ett akut ärende (här ur dikten ”Det tar aldrig slut”):
/.../
Tiden har stannat
varje morgon började kriget igår
det har redan gått en vecka sedan kriget började
två månader tre sen kriget började
och för somliga redan åtta år
/.../
Samlingen avslutas med en dagboksanteckning om en dröm. I denna dröm återvänder han till sin lägenhet i Butja sedan staden befriats. I samma stund han sätter foten i hemmet trampar han på en personmina ”en sådan som våra grannar hade hittat i sina innetofflor”. Det visar sig att han har förlorat ett ben, men utan blod, och dessutom har nu den avslitna delen redan läkt. Lättad börjar poeten att skrolla på mobilen efter en protes ”lika entusiastisk som om jag skulle köpa en cykel eller nåt”. När han åter vaknar, inser han att han inte längre är rädd, varken för att dö eller skadas. Samma dag köper han en enkelbiljett till Butja.
Den amputerade lemmen har blivit en återkommande ukrainsk trop, och det är inte undra på: man ser dem överallt, de fladdrande tomma byxbenen eller de skinande proteserna, förunderligt smidiga, som hämtade ur någon science fictionfilm. Jag minns ett samtal från ett kök i Slovjansk från en tid när det ännu var någorlunda säkert att vistas där. Under det att vi väntade på att den lokala mekanikern skulle bli klar med vår bil, blev jag bjuden på te av hans fru. Medan de hemskolade barnen lekte i rummet intill, och hon dukade fram ett berg av bakelser, frågade hon mig plötsligt: blir du någonsin rädd här? Till min förvåning svarade jag nej. – Inte jag heller, sade hon. Inte ens för att dö? Nej, det finns ju värre saker, sade jag. Ja, sade hon, som att mista en lem till exempel. Men inte heller det är hela världen, konstaterade vi. Det finns ju så bra proteser nuförtiden.
Men visst sätter sinnebilden för det förlorade sina spår på medvetandet, som i drömmen hos Panasiuk. Eller hos veteranen Olena Herasymjuk, den andra att nu utkomma på svenska, som i samlingen Osynliga dikter någonstans liknar de smärtsamma minnena vid något man bara får vänja sig vid, ”så som man vänjer sig / vid en amputerad lem.” Eller som här, ur en dikt av Maksym Krytsov – den tredje poeten – som stupade i närheten av Kupjansk i januari 2024, (ur När skogen faller):
/.../
Jag ser mig i spegeln
ansiktet är slitet itu
Jag saknar vänster arm
ena benet är borta
människan är borta
stadd i upplösning
likt en blomma.
/.../
Krytsov tog värvning som frivillig soldat redan 2014, vid striderna i Donbas. Han blev kvar i fem år. Efter att ha arbetat en tid på ett center för rehabilitering av veteraner och deras anhöriga, tog han åter värvning efter den fullskaliga invasionen. Hans första diktsamling Dikter från skottgluggen från 2023, ur vilken urvalet till den svenska utgåvan är hämtat, blev den enda han hann ge ut.
Hans ukrainska förläggare Vladyslav Kyrychenko beskrev honom som ”en varm och lysande person, som en liten sol”. Det är en värme som även går att förnimma i hans dikter, och mycket snart märker man hur mycket man behöver den, för att orka följa honom ut på slagfältet. Men till och med där, vid helvetets portar, kan skönheten oväntat manifestera sig:
/.../
ibland öppnar sig
tidigare okända världar
som till exempel en stad
genomkorsad av vindlande spårvagnslinjer
längs vilka vagnarna kryper fram likt gula skalbaggar
en stad belägen
bara 25 km från helvetet
där den sötaste halwan i hela universum tillverkas
/.../
Och lite längre fram i samma dikt:
/.../
Om kriget är en årstid
så kommer jag att överraska er
och välja sommarens sista dag
ögonblicket precis innan
allt tar slut
inte sant
men till och med
när man hamnar i någon dunge
framme vid nollinjen
kan man ibland dyka upp ur skyttegraven
likt en delfin
och se
hur solen flyter ut över horisonten
likt en urkramad grapefrukt
och höra
fåglarna sjunga på nytt.
/.../
Även Olena Herasymjuk anmälde sig frivilligt. Hon hade kunnat vara en av de sjukvårdare som Krytsov skildrar i sina dikter. Hon var en av de fredliga demonstranter som, då 22 år gammal befann vid Självständighetstorget under Värdighetens revolution 2014 när den ryska specialstyrkan ”Berkut” öppnade eld. Hon överlevde, men det blodbad hon blev vittne till satte spår: ”Jag fick se det verkliga och fruktansvärda priset för den frihet som jag fram till dess hade tagit för given. Och jag förstod att mitt liv inte var värt någonting inför krigets vanvett”, skriver hon i efterordet till Osynliga dikter.
Händelserna fick henne att utbilda sig till stridssjukvårdare. Under sju år tjänstgjorde hon i den ukrainska sjukvårdsbrigaden Hospitaliers, där hon medverkade till att evakuera över sjutusen skadade soldater. I dag är hon veteran och poet. Och en rättfram sådan, i bjärt kontrast mot hennes finlemmade uppenbarelse. Att se henne läsa är lite av en chockupplevelse. Herasymjuk låter sina dikter välla fram med ett raseri som skulle väcka även den mest slumrande åhörarskara:
/.../
Var du än är
Var du än läser denna dikt
GÅ BORT
FRÅN
FÖNSTRET
För precis nu
medan den skrivs
har flyglarmet gått här.
/.../
Dikten fortsätter med en påminnelse om alla de regler som präglar krigets vardag: ”att aldrig filma vad luftvärnet gör/ att aldrig dela videor /att aldrig lägga ut adresser”, för att sedan åter vända sig direkt till läsaren: ”nu ljuder sirenen / också hos dig”.
Herasymjuk tycks medveten om vad hon begär av läsaren för mitt i dikten ser hon sig nödgad att infoga en förklaring: ”jag ber om ursäkt, men det är/i den här atmosfären/den moderna ukrainska poesin blir till”.
Det är en på många vis befriande poesi i sin emfas. Men inte heller Herasymjuk lyckas alltid hålla sorgen stången:
Återkomsten är ett återsken av en stjärna som dött
Ett regn som faller tungt men utan att tvätta bort svärtan
Det är ett minne som återvänder
när varken människan eller jorden
eller ens några ord
finns kvar
Här förnims den tomhet man kan finna hos den som vistas alltför länge vid avgrundens rand, denna intighet som kom att prägla Celan resten av livet. Även Panasiuk drabbas ibland av den: det kommer med ett pris att redogöra för krigsbrott och den avhumanisering som är resultatet av den, hos offer som bödel. Och som en annan ukrainsk poet, Ija Kiva, konstaterar, hör detta krig visserligen till det kanske mest väldokumenterade i mänsklighetens historia. Samtidigt är det något med all denna statistik över förstörelsen som inte bara gör kriget synligt, utan samtidigt ”suddar ut dess anletsdrag, reducerar dess genomträngande röst till ett bakgrundsbrus, avpersonifierar det, generaliserar det” (ur Tidens nya alfabet, ellerströms 2024). Ändå lyckas Panasiuk, Krytsov och Herasymjuk med att ge kriget ett mänskligare ansikte, just genom att utsäga detta outsägliga i sin poesi.
Ellerströms har de senaste åren bidragit till att minska på underrepresentation för ukrainsk litteratur som länge rått på svenska: en snabbsökning i libris på översatta titlar från ukrainska till svenska visar att från 1770 till och med 2019, alltså på nästan tvåhundrafemtio år, finner man sammanlagt endast 21 titlar. Mellan 2022 och 2025 däremot, är siffran 73 (i somliga fall rör det sig om olika medium för samma titel, men siffrorna ger en fingervisning). Ellerströms har stått för en inte oväsentlig del i denna statistik, med tidigare utgivningar av poeterna Artur Dron, Ija Kiva och Julia Musakovska, och i år även av sju ukrainska kortpjäser (Handlingar i krigstid). På andra förlag har i höst även ännu en bok av Serhij Zhadan utkommit på Ersatz förlag, och hos Ukrainska institutet antologin Den avrättade renässansen, om hela den generation ukrainska författare som avrättades under Stalineran.
Mikael Nydahl gör en viktig insats på flera nivåer i de här tre diktsamlingarna. Samtliga har försetts med översättarens anmärkning i slutet, där inte bara språkligheter belyses, utan även dikternas historiska sammanhang. Exempelvis blir dikten ”Mariupol” av Herasymjuk om stadens Dramatiska teater svår att förstå vidden av, om man inte i anmärkningen påminns om vad som ägde rum där i början av invasionen. Tolkningarna skiftar också fint mellan de tre poeternas likheter och särdrag: Panasiuks lite stramare stil, Herasymjuks slampoetiska direkthet, Krytsovs drag åt symbolism, alla tre samtidigt dokumentära, pendlande mellan det vardagliga och det monumentala. Ett alltigenom lyckat projekt, tack vara vilket tre tongivande röster nu introducerats på svenska.
____________________
Osynliga dikter
Olena Herasymjuk
När skogen faller
Maksym Krytsov
Alfabetet som sjuksal för sårade
Lesyk Panasiuk
Urval och tolkning: Mikael Nydahl, ellerströms 2025
