Två nyskrivna diktsamlingar, två vitt skilda poetiska reaktioner på samma kris. Evelina Stenbeck har läst Ida Börjels Röd anemon jämte Lina Rydén Reynols Jag hjälper dig inte och funderar över diktens verkan i världen.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EVELINA STENBECK
För åtta år sedan disputerade jag på en avhandling som handlade om hur två poeter förhöll sig till frågan om politisk handling och poesi. Efteråt funderade jag på om frågan hade varit alltför bunden till sin tid, om den var en del av en tidsanda och ifall det i så fall var ett problem. Jag tyckte inte det, men jag fick ofta höra det från andra för vilka bevarandet av det befintliga betraktades som en av poesins viktigaste uppgifter.
En borgerlig litteratursyn av det slaget kommer alltid att försöka förringa betydelsen av den poesi som ser världen som en del av poesin, och poesin som en del av världen. Lina Rydén Reynols och Ida Börjel är poeter som bägge strävar efter att fånga världen så som den ter sig just när poeten rör sig i den, men de gör det på två förvånansvärt olikartade sätt.
Redan i begynnelsen av Ida Börjels författarskap kunde man ana den konceptuella dokumentarism som har präglat hennes två senaste verk Ringa hem (2022) och nu Röd anemon. Dokumentarism kännetecknas av en litterär strävan efter att framställa en faktisk situation i ett samtidshistoriskt skeende med hjälp av verklighetsbetonat material. Inte sällan med ett tydligt politiskt ställningstagande, åtminstone under genrens höjdpunkt, det vill säga 1960-och 70-talen. Dokumentärdikt är, vågar jag mig på att tillägga, en särskild form av dokumentarism eftersom den strävar efter att fånga inte bara den valda händelsen utan också det språk som den talas genom.
Röd anemon utgår från och skildrar ett feministiskt översättningsmöte mellan arabisk- och svensktalande poeter i Palestina i december 2011, det första i utbytes- och översättningsprojektet Shaerats resa. Det är med andra ord dikt som har skrivits med hjälp av ett snart femton år gammalt ljudmaterial. Innehållsligt vittnar så gott som varje sida om palestiniernas långa frihetskamp, och om poesin som ett av dess verktyg. I den första dikten ”Rundabordssamtal” presenterar deltagarna sig för varandra. De talar om det de skriver och om hur de ser på det. Olika perspektiv förs fram och åsikterna går isär.
Samtalet om poesins beskaffenhet fortsätter genom hela diktverket. I avsnittet ”Q & A” står det till exempel:
Dikten kan väl vara ett verb
jag vill att dikten ska pågå
för om poesin tas för en plats
där redan innan något blir skrivet
det finns stämplat ett plikt- eller godhetssigill
en förväntad estetik och etik
då stelnar språket
poesi behöver få vara något oklart
där ett varande som ryms är fortsatt kamp
för om dikten i sig är en sommaräng
med blommande blommor och jag
trots att jag visst längtar dit
måste skriva om hur jag är inlåst i källaren
då går inte det om jag samtidigt sitter
på en doftande sommaräng
och själv doftar sommar
av känslor som slår ut i blom
Mångfalden av röster, deras olika positioner, erfarenheter och uppfattningar befriar diktjaget från bördan att uttolka varje enskilt uttalande. I Röd anemon är ordet ”jag” därför bara en position av många som subjektet kan besitta. Var Börjel själv står är varken viktigt eller entydigt, även om hon till skillnad från Ringa hem nu har deltagit i det sammanhang hon skildrar. I stället vandrar frågan om poesin runt mellan de olika subjektspositionerna, inte helt olikt hur frågan om kärlek vandrar runt mellan de olika talarna i Platons Gästabudet. Vem som talar, och från vilken plats, blir därför helt avgörande för vilket svar som ges. Dikten ger uttryck för en kollektiv erfarenhet som rymmer olika och motstridiga upplevelser. Och det upphör inte där. ”Det är min förhoppning att samtalen ska fortgå inuti och genom den [dokumentärdikten]”, skriver Börjel i slutet av boken.
Den poesi som deltagarna talar om under sina seminarier, möten och utflykter ställer största möjliga anspråk på världen: att förändra livsvillkoren. En av rösterna berättar om en vän, en student, som dömdes till två års fängelse för att en natt ha drömt att han attackerade bosättare, och så diktens slutsats: ”med det sagt / kan det här samtalet / förstöra mitt liv”. Det är poesi som måste skrivas, talas och diskuteras i ”frihetens namn”, som en annan av rösterna säger.
Och som så många har försökt säga under de senaste två åren och många gånger före det: språkets betydelsebärande funktion är också ett vapen vänt mot den palestinska frihetskampen. ”Det står ett träd / och de skövlar ned trädet / och säger Där står och stod / det inte något träd”.
Eller:
Vår verklighet har konfiskerats
genom ett symboliskt våld
det är i förlängningen vad
Ockupationsmakten gör
söndrar språket
söndrar det språkliga kontraktet
så att ordens synapsverkan kortsluts
det är där vi är
jag lever i och genom det
tortyr är också språkförstörelse
genom sina våldshandlingar sina redskap
söndrar torteraren språkets innebörd
i en förvrängd logik
blir vardagsföremålen avlästa för att
åsamka smärta
det förändrar och förstör
din verklighetsuppfattning
när ett rum inte skyddar
när vatten inte är till för att drickas
när en stol har använts
mot huvudet
drabbar våldet även själva varseblivningen
och våra gemensamma överenskommelser
kring vad orden handlar om
Makten påtvingar orden
nya innebörder
som om orden hamnar på insidan
som om ordens utsida inte får fäste
detta vet stolen om sig själv
Jag bär en människa för att hon
inte ska känna smärta
det som stolen inte visste
Såhär slår jag ut en människas tänder
det lär torteraren ut
hotet internaliseras så
att den egna kroppens agens blir anfrätt
jag är inte längre den
som tillskriver tingen deras innebörd
en annan har våldfört sig
på min verklighetsavläsning
det äter sig inåt
vi står skrivna
i den andres definition
av oss i världen
också därför måste vi tala
Att stå skriven i den andres definition av oss i världen. I Röd anemon är det aldrig någon tvekan om vem den andre är – det är ju jag, vi, väst, i en kolonial dialektik. Men om man öppnar upp för att den andres plats kan besittas av vem eller vad som helst så skulle raderna också kunna fungera som beskrivning av vad Lina Rydén Reynolds poetiska etik gör uppror mot.
Men först måste jag börja med frågan om vem det är som talar i hennes dikter. Det finns ett centrallyriskt subjekt som främst uttrycker sig genom tre olika former: korta absurdistiska strofer, längre dikter skrivna i fallande rytm, inte olikt Ann Jäderlunds tongivande fyrtaktiga trokéer, och så den tredje formen, den som förbryllar mig mest och vars språkmaskin drivs av den skräckinjagande ”Intervjuaren” – en förhörssituation vars medietekniska förutsättning ”inspelningsapparaten” på ett kusligt sätt knyter Rydén Reynols till de tidigare citerade raderna ur Röd anemon. Hur ska de här avsnitten läsas om inte som gestaltningar av motståndet mot att stå skriven i den andres definition av oss i världen? Inte som en upprorshandling, utan som ett underkännande av hela den dialektiken.
För i Rydén Reynolds dikt framställs 1900-talets teorier om etik och intersubjektivitet som absurda myter: handen som sträcker sig mot någon är ”äcklig”, ansiktet kletigt. Etiken i mötet med den andres annanhet har i dikten förlorat sin betydelse och laddning:
Den spegeln, den sorgen
Kletiga ansikte
Livet syns för mycket i
Ansikte
Så stort i lilla äckliga
Ansikte
räcker inte
för liv
Spricker i gult leende
för levande
Äckliga hand
sträcks ut
där in i bortom
Kastas ut
Det är som om dikten vill visa att ärendet är just det, att visa en (språk)värld som inte håller för den etik som utvecklats i och genom 1900-talets filosofi, teori och poesi. Att grundfiguren för dialektiken mellan herre och slav inte längre gäller. ”Kastas ut” kan läsas som en allusion på Martin Heideggers kastadhet, i Rydén Reynols dikt är det en befintlighet som puttar oss in i det okända, ”in i bortom”. Det är en kall plats där var och en måste lära sig att ta vara på sig själv, bortom den ömsesidiga relationen. Det finns ingen relation längre.
Kan du upprepa det jag nyss lärde dig?
Bär dig över världen
Lär dig att bli samma
Än att bli hjälpt
Så vad ska vi göra med den här autonomin?
Ingenting, tror jag Rydén Reynols dikt svarar. Det är vad det är. Med det sagt är ett sådant påstående om världen inte allmängiltigt utan väldigt precist i sin historicitet. Jag uppfattar det som att det här är en dikt som försöker skriva fram en ny tillvaro efter etikens paradigm, men jag blir inte på det klara med vad den innebär. Överleva till varje pris? Är det så man ska förstå bilden av en människa genomstungen av ett spjut som återkommer genom dikten? Vad är det här spjutet? En ursprunglig skada, finns det ett ursprungligt helt? Och är dikten i så fall ett uttryck för en strävan mot en sådan förmodad helhet? Det är en självmotsägelse att dikten företräder en slags post-existentialism samtidigt som den förstås genom sin förekomst påstår något om både sig själv och världen. Man avsäger ju inte sig världen om det inte innebär ett lidande att befinna sig i den.
I det allra sista intervjuavsnittet befinner sig jaget och intervjuaren i samma rum. Det är mörkt och tyst, de varken sitter eller står, de bara är i ren befintlighet. Till denna befintlighet har diktjaget tagit med sig en fackla – en fackla som brinner men som inte avger något ljus. Det är en omöjlighet, en paradox! En fackla som brinner men ändå är det mörkt. Här kanske poesin talar om sig själv, särskilt i raderna på sidan efter: ”Om det kan finnas ett mörkt ljus”. Oavsett om det är en förhoppning eller en fråga så har det skapats en ny bild, ett nytt förslag på öppning eller möjlighet i dikten som skulle kunna leda fram till en ny etik: ”Spiken i din hand / sitter fast i min // Vem har rätt att säga / att det inte är kärlek”.
Ser ni vad som hände? Jag pressade dikten in i ett tolkningshörn, jag tvingade på den en ny etik, försökte sätta in den i ett system som jag tror att den egentligen inte alls vill vara en del av. Rydén Reynols titel är synnerligen väl vald. Den tycks inte vilja leda mig åt något särskilt håll. Inte visa på olika positioner, varken på ont eller gott, inte heller påstår den att det finns två positioner. Den syftar inte till samtal, solidaritet eller kunskap. Den försöker om något i stället skriva fram ett tillstånd i vilket allt det som tycks så akut betydelsefullt i dag (även om det var lika viktigt i går och alla dagar innan det) och som Börjels dikt ger starkt uttryck för, redan är överståndet – för våldet har redan begåtts, etiken är redan upplöst.
Jag vet inte om jag håller med om att det är det bästa sättet att förhålla sig till världen på i dag, jag känner tvärtom en sorg och en frustration över att det är där dikten befinner sig, bortom hoppet, bortom föreställningen om att det går att nå en annan människa över avgrunden. Även om jag också känner stor fasa över hur ord som fred, mänsklighet eller solidaritet har tömts på sin ursprungliga betydelse så kan jag inte följa den tanken till sitt slut eftersom det skulle innebära att dikt som Börjels, översättningar av palestinska poeter, solidaritet, engagemang, möten och aktivism skulle vara en del av det som förlänger lidandet och upprätthåller våldet. Jag antar att det är just hit, till den här bortre gränsen för det vi uppfattar som sant, rätt och skönt som Rydén Reynolds vill föra mig, och med det lyckas hon.
Börjels dokumentärdikt utgår från en övertygelse om ett helt annat orsakssamband: att fortsättningen på det samtal som fördes under mötena i Palestina för oss närmare en mänsklig tillvaro som fyller begreppen med ny mening. På så vis blir hennes dikt, trots att den är förankrad i en så specifik situation paradoxalt nog den av de två som ter sig mest tidlös, mest universell i sina anspråk.
____________________________
Röd Anemon
Ida Börjel
Albert Bonniers förlag, 2025
Jag hjälper dig inte
Lina Rydén Reynols
Ellerströms, 2025
