Örnen och Kråkans poesiprojekt Det Poetiska Europa är tillbaka efter en tids uppehåll. Denna gång har vi glädjen att rikta sökarljuset mot det poetiska Island. För att få svar på hur diktandet står sig i det mytomspunna och litteraturhistoriskt berömda öriket, har vi bett den isländske poeten och författaren Eiríkur Örn Norðdahl författa en essä på ämnet för oss. Den heter Diktokratin Island och går att läsa här nedan. John Swedenmark, nestor vad avser det samtida litterära Island med en rad lyriköversättningar från isländska till svenska på sitt samvete, har översatt. Projektet genomförs med stöd av Örtendahlsfonden samt isländska ambassaden.
[Lyssna till essän? Klicka på pilen!DIKTOKRATIN ISLAND [1]
Det stämmer inte att varje islänning ger ut en diktsamling under sitt liv: även om många kanske har ett manuskript i skrivbordslådan verkar det som att dylika blir allt färre – hur svårt det än är att mäta en sådan trend – och att drömmen om att bli en stor diktare: nationens, modersmålets och sanningens förkämpe, har fått lämna plats för någonting mer immateriellt – som att bli influerare eller tevekock.
Däremot går det inte att förneka att antalet publicerade manuskript – tryckta diktsamlingar –har ökat [2] från cirka 40 per år 2010–2018 till drygt 50 under åren 2019–2025. Men då bör man också hålla i minnet att upplagorna under samma period har krympt, samtidigt som kritiken i stort sett har gått upp i rök, åtminstone i offentligheten, till exempel dagstidningar och radio.
Och under dessa femton år har antalet diktsamlingar skrivna av kvinnor gått från att vara cirka en tredjedel till att utgöra ungefär hälften, och andelen nomineringar och priser till kvinnor har gått från 40 procent till 75 procent [3]. Den största förändringen på sistone inom den isländska poesin är dock onekligen introduktionen av författare med utrikes bakgrund.
När antalet utgivna diktsamlingar nämns är utgångspunkten helt enkelt katalogen Bókatíðindi, som ges ut av isländska förläggareföreningen. Den innehåller de allra flesta, men inte alla, utgivna diktsamlingar, eftersom det kostar pengar att publiceras i Bókatíðindi. Däremot kan man absolut hävda att medverkan i Bókatíðindi innebär ett visst ”allvar“– samtidigt som man kan hävda att det inte är särskilt ”punkigt“ att vara med.
Sedan sekelskiftet har tre viktiga lyrikpriser instiftats: Tómas Guðmundsson-priset för ett outgivet diktsamlingsmanuskript; Maístjarnan för en utgiven diktsamling; och Jón úr Vörs diktstav för en enstaka, opublicerad dikt (men bara två diktsamlingar har tilldelats det Isländska litteraturpriset under det här århundradet – sammanlagt fem under de 36 år som gått sedan priset instiftades).
HEM ÖVER HAVET
Antalet invandrare på Island har ökat kraftigt under de senaste decennierna och man har väntat länge på en invandrarlitteratur [4]. Jag tror dock att de flesta räknade med att det skulle vara andragenerationen som först satte avtryck i den isländska litteraturen – de som har vuxit upp med isländskan som första eller andra språk – och att de då skulle dyka upp i epiken. Pionjärerna visade sig när det kom till kritan vara sådana som lärt sig språket i vuxen ålder och började dikta på isländska [5].
Den första hela diktsamling som skrevs på isländska av en författare som lärt sig språket i vuxen ålder var antagligen Fimmta árstíðin (”Den femte årstiden”, Nykur, 2007) av den japanske prästen Toshiki Toma [6]. Tre år senare utkom Sjóarinn med morgunhestana undir kjólnum sínum (”Fiskaren med morgonhästarna innanför klänningen”, stella, 2010), på ett obemärkt förlag, och av en okänd författare, Elías Knörr. I vår lilla litterära krets kom det genast allehanda gissningar om vem författaren kunde vara, tills en ung galicier steg fram ur skuggorna – och som redan hade publicerat sig på sitt modersmål under namnet Elias Portela, och dessutom översatt isländska böcker. Sedan dess har Elías givit ut ytterligare två diktsamlingar. Elías dikter – han beskriver sig som ”postisländsk performancepoet och färggrant urdjur, ginnungismens fanbärare“ och som en prisbelönt skald ”som bor under din säng“ – är avantgardistiska, fulla av självskadebeteende och skönhet, mjukhet och hårdhet, och tar bland annat upp genus och identitet i en ny tid.
Näste man på denna litterära scen var finnen Tapio Koivukari, som redan var känd på Island för romaner som skrivits på finska och översatts. Innfirðir (”Bifjordar”, Sæmundur, 2020) är däremot diktad på isländska. Tapio bodde ett tag på Island, under 80- och 90-talen, först som säsongsarbetare och sedan som lärare, och boken handlar framför allt om den erfarenheten. Det är svårt att gå förbi dikt- och prosaboken Ísland pólerað (”Island polerat”, JPV, 2022) av polska Ewa Marcinek: trots att den inte är skriven på isländska utan översatt (från engelska, av Helga Soffía Einarsdóttir) kom originalet ut på isländska och är ett viktigt tillskott till den litteratur som har tagit plats på scenen under de senaste åren. Ísland pólerað är en diktberättelse som växlar mellan poesi och prosa; den berättar om diktjaget som flyr till Island efter att ha blivit våldtagen i Polen – hon försvinner in i en namnlös massa av polska immigranter, med hela sin smärta, in i konfrontationer med nya personer och ett nytt samhälle.
Kona.
Íslenska ”kona“ er að ”deyja“ á pólsku.
Kobieta kona.
Kona er að deyja.
Kona kona.
Kobieta er að deyja.
Kona kona.
Kona er að deyja.
Pólsk kona kobieta
er að deyja á Íslandi kona
eða eitthvað er
að deyja innra með henni.
(ur Ísland Pólerað av Ewa Marcinek, övers. Helga Soffía Einarsdóttir).
Kona.
”Kvinna“ på isländska är ”att dö“ på polska.
Kobieta kona.
En kvinna dör.
Kona kona.
Kobieta dör.
Kona kona.
En kvinna dör.
En polsk kvinna kobieta
dör på Island en kvinna
eller någonting
dör inom henne.
2021 slogs så dammluckorna upp i och med utgivningen av antologin Pólifónía af erlendum uppruna (”Polyfoni av utländsk härkomst”, red. Natasha Stolyarova) i vilken femton Islandsbosatta poeter av olika nationalitet diktade antingen på isländska eller på sitt eget språk. Antologin fick avsevärd uppmärksamhet och blev omtalad, och två år senare kom antologin Skáldreki (”Drivdikt”, red. Natasha Stolyarova och Ewa Marcinek), som också väckte uppseende. Redaktörerna och andra författare berättade om sin erfarenhet av att arbeta litterärt på Island. Båda böckerna kom ut på förlaget Una.
Den av dessa författare som har firat de största triumferna i på den litterära scenen är den nyss nämnda Natasha Stolyarova, som har givit ut två diktsamlingar: Máltaka á stríðstímum (”Språktillägnelse i krigstid”, Una, 2022) och Mara kemur i heimsókn (”Mara på besök”, Benedikt, 2025) under namnet Natasha S. För den första boken tilldelades hon Tómas Guðmundssons litteraturpris och nominerades till priset Maístjarnan, medan den andra boken utsågs till årets diktsamling av Morgunblaðið. I dessa dikter, som är ett slags brev till och från Ryssland, möts läsaren av ekot från kriget i Ukraina, stämningarna i Moskva och Reykjavík, och alla de knutar och sår som därtill hör.
ég slekk á sjónvarpinu
banna foreldrum mínum
að horfa á fréttir
fyrst mótmæla þau
en ég stend föst á mínu
er mætt heim til þeirra
og innleiði mínar eigin reglur
hendi öllu með mynd af forsetanum
hann er hátt skrifaður á þessu heimili
mamma mín bjargar bolla
felur í djúpum skáp
við rífumst
(ur ”Allt fyrir ástina“ i Mara kemur i heimsókn)
jag stänger av tv:n
förbjuder mina föräldrar
att titta på nyheterna
först protesterar de
men jag står fast vid mitt
jag anländer till deras hem
och inför mina egna regler
kastar allt med presidentens bild
han är högt aktad i detta hushåll
min mamma räddar en mugg
gömmer den i ett djupt skåp
vi grälar
(övers. till svenska Natasja Stoljarova. Mara på besök utkommer hos Rámus under 2026)
Det är svårt att nämna alla i detta vackra gäng, som är väldigt stort och omväxlande. Vissa av dem skriver isländska som när Nabokov eller Conrad skriver på engelska, med större elegans än någonting som föreligger på modersmålet, de smaskar på orden och tittar oförfärade utanför boxen. Jakub Stachowiak har i tre böcker lyft fram det förunderliga i isländskan liksom Helen Cova som speglar Venezuela och Island, samtidigt som hon blottar sig själv, språket och invandrarens ställning i boken Ljóð fyrir klofið hjarta (”Dikter för ett kluvet hjärta”, Karíba, 2023) genom att placera handskrivna original av dikter på en blandning av grovhuggen isländska och spanska bredvid redaktörade versioner av samma texter på god isländska; Maó Alheimsdóttir återskapar däremot ”den fosterländska dikten“ med kraftfulla och saftiga dikter i boken Hvalbak (”Valrygg”, Mál och menning, 2025, svensk översättning finns i manuskript), och uppräkningen kan fortsätta länge.
samkynsorð innilokuð í ekkitilskúrum
samkomusetningar frosnar
á vörum jafnt manna sem drauga
aðeins fortíðarsaumuð nútíð er til
til í að langdorma og endurvakna
i blómilmandi draumum vorkominna býflugna
(ur dikten ”Og aftur ríkir grafarþögn“ av Jakub Stachowiak i boken Næturborgir)
homoord instängda i finnsintegarage
frusna mötespunkter
på mänskors och spökens läppar
bara den förflutetskräddade nutiden återstår
att slumra och vakna upp igen i
de vårkomna binas blomdoftande dröm
þú verpir orðum í mig
ég verpi orðum í þig
einsog eggjum
enginn gætir merkingar þeirra
nema rjúpur og gæsir
(ur boken Hvalbak av Maó Alheimsdóttir)
du lägger ord i mig
jag lägger ord i dig
som ägg
ingen bryr sig om vad de betyder
utom riporna och gässen
ETT HOLISTISKT ANGREPPSSÄTT
Det konstnärliga kravet är numera att en bok ska vara genomtänkt från början till slut, att det ska finnas en utveckling från den första dikten till den sista – och att konceptet, från omslag till typsnitt och layout, ska vara författarens konstnärliga beslut snarare än någonting som förlaget tar hand om – dessutom har ”diktberättelserna“ blivit mycket fler, så till den grad att vissa diktsamlingar nästan är poetiska kortromaner. Texten är också på det hela taget enklare och tydligare, även om det finns betydelsefulla undantag och innehållet ofta är något slags utprovning av självbild, ursprung och egenart – och konfrontationer med människor och makter.
Det är svårt att spåra ursprunget till den tendensen, fastän den är påfallande, att diktsamlingar nu helst ska vara ett enda holistiskt verk snarare än en samling dikter, sammanbundna av ett tema eller ej. Men kanske ligger det närmast till hands att nämna Kjötbærinn (”Köttgården”, Mál och menning, 2004) av Kristín Eiríksdóttir, som väckte stor uppmärksamhet, liksom Gerður Kristnýs böcker Blóðhófnir (”Blodhov”, Mál och menning, 2010, Ariel förlag 2013) och Drápa (”Dråpa”, Mál och menning, 2014, svensk översättning finns i manuskript). Kristín är dessutom utexaminerad konstnär och har både gjort omslagen till sina böcker och illustrerat dem.
Samtidigt kan man hävda att ett visst slags tematiska verk blivit färre – verk som Andri Snær Magnasons Bónusljóð (”Bonusdikter”, Bónus, 1996, svensk privatupplaga till Littfest 2022), förmodligen den populäraste isländska diktsamlingen någonsin: en resa genom matbutiken Bónus, med tonvikt på att butikernas avdelningar har motsvarigheter i Dantes Den gudomliga komedin (paradiso – grönsaker; inferno – kött; purgatorio – hygienartiklar): böcker som handlar om en objektiv verklighet – någonting handfast eller historiskt – och bland annat gör det med lättsam ironi och idérikedom, och genom att stapla enstaka, besläktade dikter, snarare än att ”berätta en historia“.
I stället har det kommit böcker som Allt sem rennur av Bergþóra Snæbjörnsdóttir (”Allt som flödar”, Benedikt, 2022) eller Draugamandarínur (”Spökmandariner”, Drápa, 2025) av Birgitta Björg Guðmarsdóttir. De har en sammanhållen intrig från början till slut och tar upp någonting som vid första ögonkastet tycks vardagligt – Draugamandarínur handlar ”egentligen“ bara om att äta mandariner – men det finns något slags kraft därbakom (våldsbenägenhet, sexualdrift, rädsla, längtan) som växer för varje dikt.
græðgi mömmu hans er bólgin
hún er med vinsælt matarblogg: Bólgin, bjúguð
uppskriftir att sexí biscotti
eðlu fyrir einstæðinga
borgar konu fyrir að skúra och gefa sér brjóst
sýgur hana inn að merg
(ur Allt sem rennur av Bergþóra Snæbjörnsdóttir)
hans morsas girighet är svullen
hon har en populär matblogg. Svullen, uppsvälld
recept på sexiga biscotti
på tacos för ensamstående
betalar en kvinna för att städa och ge henne di
suger märgen ur henne
Vill man urskilja estetiska konflikter – i ett landskap där det inte förekommer särskilt många konflikter, eller några estetiska proklamationer överhuvudtaget – går det att dela upp de böcker som utkommit under de senaste åren i å ena sidan verk som undviker en ostentativ brottning med språket, böcker som plómur (”plommon”, Mál och menning, 2022) av Sunna Dís Másdóttir, Þagnarbindindi (”Tysta leken”, Benedikt, 2020) av Halla Þórlaug Óskarsdóttir, som tilldelades lyrikpriset Maístjarnan, eller den utmärkta Fyrir vísindin (”För vetenskapen”, Benedikt, 2025) av Anna Rós Árnadóttir – böcker som ibland är indelade i rader men ofta inte alls, men där meningarna är ”prosaiska“ i den bemärkelsen att deras uppgift framför allt är att ”förmedla ett budskap“ och därför bör vara tydliga – och å andra sidan böcker som de omnämnda Draugamandarínur, Hvalbak och Ásta Fanneys Eilífðarnón (Evigheters evighet, Rámus 2020), men också Næturborgir (”Nattliga städer”, Sæmundur, 2021) av Jakub Stachowiak eller Hún sem stráir augum av Björk Þorgrímsdóttir (”Hon som strör ut blickar”, Mál och menning, 2021) där själva språkkonsten är i förgrunden och till och med upplöses.
(í myrkrinu)
(auga) (augað spyr)
(viltu meira?)
ljóskastarinn færist til
þú finnur hita
blómstra á húðinni
infraljós vermir
rúskinnið, þú stingur
nögl (tönn) á kaf og reynir
þitt allra besta en allt
kemur fyrir ekki, hýðið
er hart, ávöxturinn
rennur þér úr greipum
(hungur) (breytir hnefa í lófa)
(hungur) (breytir lófa í hnefa)
(ur Draugamandarínur av Birgitta Björg Guðmarsdóttir)
(i mörkret)
(ett öga) (ögat frågar)
(vill du ha mer?)
strålkastaren flyttar sig
du känner värmen
blomma på huden
infrastrålningen värmer
mockaskinnet, du vänder
en spik (en tand) uppochner och gör
så gott du kan men till
ingen nytta, skalet
är hårt, frukten
glider ur ditt grepp
(hunger) (gör näven till en öppen hand)
(hunger) (gör näven till en öppen hand)
En av de diktsamlingar som fått störst genomslag under de senaste åren är Menn sem elska menn (”Män som älskar män”, Mál och menning, 2021) av Haukur Ingvarsson – som handlar om kärlek mellan män i ett gränsland mellan heterosexualitet, homosexualitet, narcissism och någonting mer ”platoniskt“, och om personliga och historiska aspekter på manlighet. Den överbryggar någonting mycket viktigt och vackert i samtidens (manliga) känsloliv.
och var þá ekki betra
att kveðja
i leiftri
skilja við
þunga kroppsins
svífa burt i andanum
fljúga til stjarnanna
med þínum vini
ég spyr
och ég skrifa
þér
iðjusamur við pennann
eins och aðrir menn
sem elska
menn
nærast á annarra blóði
och var det då inte bäst
att ta farväl
blixtsnabbt
lämna
kroppens tyngd
sväva bort i anden
flyga till stjärnorna
med din vän
jag frågar
och skriver
till dig
flitig med pennan
liksom andra män
som älskar
män
livnär sig på andras blod
(Män som älskar män utkommer på Faëthon under 2016)
ÄNGSLAN ÖVER POESINS STÄLLNING
När man tar upp ”poesins ställning“ på Island är det tradition att tagga avantgardepoeten Jón Örn Loðmfjörð – som länge hade för vana att fråga alla på internet om de var ”ängsliga över poesins ställning“ – varefter Jón kom med ett lagom kryptiskt svar.
Kanske beskriver detta väl poesins ställning, som har mindre med mätbara saker som säljstatistik att göra än med stämning – och den stämningen kan utgå från starka personligheter, vissa förlag, kollektiv, uppläsningsserier, antologier, performances, gallerier, priser, tryckta tidskrifter, nättidskrifter, etcetera, och den är ofta mycket subjektiv, till och med kryptisk.
Under de senaste åren har många nya forum dykt upp – framför allt i huvudstadsregionen – där poesin har kunnat trivas. Man kan nämna ”Pølse og Poesi” i Nordens hus eller ”Ljóð og vinir” och ”RVK Poetics” på Mengi. Men också poetiska kollektiv som Múkk och Svikaskáld. Därvidlag är grupperingar kring olika årskullar från kursen i kreativt skrivande på Islands Universitet framträdande – de anordnar ofta evenemang och ger regelbundet ut en bok i anslutning till kursen: Á þrykk (”I tryck”). Ute i landet kan man nämna förlaget Skriða i Patreksfjörður, som ger ut både översatt och inhemsk poesi och dessutom anordnar evenemang eller Flateyris litteraturfestival där poesin står högt i kurs, samt bokserien Pastel från Akureyri.
Under åren 2002–2010 kunde en ny diktsamling av en hittills okänd poet förvänta sig mellan tre och tio recensioner, allt från anmälningar av skiftande längd i dagstidningar till längre och mer ingående utlåtanden i tidskrifter eller på nätsidor som Kistan.is. Idag får man vara tacksam för ett par kritiska anmärkningar [7]. Det är inte bara volymen som har ändrats, utan hela kritikens karaktär. När man inte kan hoppas på mer än i bästa fall en enda recension blir den enväldige kritikerns tolkning som historisk reaktion repressiv. Särskilt känsligt är detta ifall det handlar om en bok av någon okänd författare utan nätverk, en debutbok eller ett verk som kräver en kommentar – som bjuder in till diskussion om estetik och innehåll. I stället för att vara ett inlägg i en sådan debatt, vilket en recension hade kunnat vara år 2002, kan en negativ recension bli rena rama grindvakten.
HOV OCH ADEL
Den isländska diktkonsten är nästan alltid starkast när den är som nyast. Detta beror inte bara på att de flesta poeter som fortsätter att ägna sig åt litteratur ofta lägger en stor del av sitt intresse hos prosan istället – och ibland slutar helt och hållet med poesi – utan jag vill hävda att det finns någonting i den isländska poesikulturen som hyllar det nya mer än i vanliga fall – trots att dess anspråk på att vara världspoesi är nästan tusen år gammalt. Den isländska poesins ansikte är och förblir de yngsta generationernas ansikte, i regel personer under de fyrtio.
Men även om det först och främst är nyare eller yngre författare [8] som definierar poesins ställning går det inte att bortse ifrån att äldre och etablerade författare som Gyrðir Elíasson, Gerður Kristný, Hannes Pétursson, Óskar Árni Óskarsson eller Steinunn Sigurðardóttir åtnjuter stor respekt och stort intresse hos läsarna, liksom Sjón och Jón Kalman Stefánsson som båda två har haft lyckade matcher på lyrikscenen under de senaste åren, Jón Kalman med Þyngsta frumefnið (”Det tyngsta grundämnet”, Benedikt, 2025) och Sjón med Næturverk (”Nattarbete”, JPV, 2023).
stjörnumerki gærdagsins hafa skipt um stað
fjall í fjarska hefur færst nær
vegirnir orðið að vatni
ekkert kort vísar okkur leiðina heim
yfir síkvik landsvæðin
(ur ”söngur breytinganna“ av Sjón i Næturverk).
gårdagarnas stjärnbilder har bytt plats
berget i fjärran har kommit närmare
vägarna har blivit till vattendrag
ingen karta låter oss hitta hem
genom ständigt föränderliga marker
(ur ”förändringarnas sång”) i Nattarbete, Rámus 2023)
De allra populäraste diktsamlingarna under de senaste åren – ja kanske decennierna – är däremot Gyrðir Elíassons tvåbandsverk Dulstirni/Meðan glerið sefur (”Den osynliga stjärnan/medan glaset sover”, Dimma, 2023). Det finns alltid en genomgående prägel hos det som Gyrðir skriver men sällan fortsätter varje dikts berättargrepp över till nästa dikt. På så vis är detta en ”gammaldags“ diktsamling där varje dikt bidrar med något slags existentiell visdom uppblandad med lättsinnig humor (en humor som vissa kallar billig – mer eller mindre kärvänligt).
”Í framtíðinni,“ sagði hann
”verða tímaferðalög sennilega
jafn vinsæl och ferðalög um öll
heimsins höf í núvitund.“ Ég leit á
skóna hans af tilviljun, þeir voru
alveg greinilega frá því kringum
1930.
(”Skófatnaður“ ur Meðan glerið sefur av Gyrðir Elíasson)
”I framtiden”, sa han,
”blir tidsresor förmodligen
lika vanliga som färder över
världshaven nuförtiden.” Jag kastade
en blick på hans skor, och de var
absolut från omkring
1930
(”Skodon” ur Den osynliga stjärnan, Pequod 2024)
***
Det förvånar givetvis ingen som har kommit så här långt att jag tror på namedropping som kulturell idrott – jag har redan nämnt ett tjugotal poeter i den här artikeln. Ändå har jag själv många personliga favoriter som jag inte har lyckats få med (Kristín Ómarsdóttir! Fríða Ísberg! Bragi Ólafsson! Brynja Hjálmsdóttir! Tómas Ævar Guðmundsson! Brynjólfur Þorsteinsson!)
Drygt hälften av de poeter som här nämnts har blivit översatta men förhoppningsvis kan även många av de övriga förväntas på nordiska språk eller på något av de stora europeiska språken. Jag ber er avslutningsvis att lägga namnen på dem som ännu inte översatts bakom örat, med hopp om att de ska dyka upp framöver, men rekommenderar er att leta upp de andra och läsa dem så fort tillfälle gives.
__________________________________________
NÅGRA NOTER
- Rubriken ”DIKTOKRATIN ISLAND” är stulen från en diktsamling av Sindri Freysson som förlaget Svarta gav ut år 2009. Ordet på isländska är ljóðveldi.
- När antalet utgivna diktsamlingar nämns är utgångspunkten helt enkelt katalogen Bókatíðindi, som ges ut av isländska förläggareföreningen. Den innehåller de allra flesta, men inte alla, utgivna diktsamlingar, eftersom det kostar pengar att publiceras i Bókatíðindi. Däremot kan man absolut hävda att medverkan i Bókatíðindi innebär ett visst ”allvar“– samtidigt som man kan hävda att det inte är särskilt ”punkigt“ att vara med.
- Sedan sekelskiftet har tre viktiga lyrikpriser instiftats: Tómas Guðmundsson-priset för ett outgivet diktsamlingsmanuskript; Maístjarnan för en utgiven diktsamling; och Jón úr Vörs diktstav för en enstaka, opublicerad dikt (men bara två diktsamlingar har tilldelats det Isländska litteraturpriset under det här århundradet – sammanlagt fem under de 36 år som gått sedan priset instiftades).
- 1980 var andelen utlandsfödda medborgare på Island 1,4 %, 2000 var andelen drygt 5 %, men idag är den cirka 22 %.
- Förutom de nämna poeter som lärt sig isländska i vucen ålder finns det givetvis på Island verksamma författare som skriver på sitt modersmål men framför allt publicerar sig utomlands, även om de på många andra sätt deltar i den isländska litteraturen; man kan nämna Anne Carson, som har isländskt medborgarskap, liksom Angela Rawlings och Mazen Maarouf. Man kan anföra någonting som de själva har varit duktiga på att påpeka, att det i stort sett bara är fråga om högutbildade medelklassmänniskor, som inte alls tillhör den arbetarklass som har tagits hit för att skura golv och bygga hus. De rösterna väntar vi fortfarande på.
- Till informationen om kritikens försvinnande skall tilläggas att tidskriften Són har som mål att publicera recensioner av alla utgivna diktsamlingar på Island, och har gjort det under de senaste 2–3 åren.
- Tidskriften Són har visserligen föresatt sig det anspråksfulla målet att publicera recensioner av alla utgivna diktsamlingar på Island, och har gjort det under de senaste 2–3 åren.
- Och Jón Örn Loðmfjörð.
