Lars-Håkan Svenssons poetiska produktion må vara blygsam, men listan över författare han har översatt är diger – här ryms namn som Anne Carson, Sapfo och Katherine Mansfield. I Svenssons nya diktsamling, Snöns eftermäle, hörs ekot tydligt av dessa diktare, men kanske allra särskilt av den svenske modernisten Erik Lindegren. Alexander Svedberg har läst en lovsång till läsningens och skriftens möjlighet att öppna nya världar inom sig.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!] /…/
Likväl återfann jag långt senare, i en översättning
av en för mig komplett främmande text, en anspelning
på ett moln som en gång
stannat på liknande sätt över en helt annan stad.
Att dikta är att få världens väsen att osynligt återuppstå inuti oss, för att tala med Rainer Maria Rilke (daß ihr Wesen in uns ”unsichtbar” wieder aufersteht). Och visst går det att känna igen sig i formuleringen, hur den koncentration som poesin är och möjliggör kan medge en annan sorts närvaro i världen. Rilke skriver detta i ett brev daterat 1925, till poeten Witold Hulewicz, där han sedan skiftar från tyska till franska för att säga att diktaren, likt biet, dricker det synligas honung (le miel du visible) och därefter samlar den i det osynligas guldkupa.
Rilkes ord genljuder i mig när jag läser Lars-Håkan Svenssons nya bok, Snöns eftermäle. Det är ofta så här det börjar: andras ord blir stigar in i en ny poesi, ett slags läsningens riktmärken. Stigar finns det också gott om i Snöns eftermäle och, för att citera Svensson, blir det nu en fråga om att välja ”vilken av alla stigar / som är den rätta / i denna okända och omedgörliga terräng”.
Av Svenssons relativt få diktsamlingar har jag läst två: Tio anteckningar efter ett avsked (1979) och Elegier på en lantlig bilkyrkogård (1999), den senare också utgiven på Ellerströms förlag. Sidorna i den nya boken består till stor del av treradiga strofer, en kortare mellan två längre. Det ger ett luftigt intryck, tvärtemot bilkyrkogårdens ordrika prosadikter. Fastän jag inser att så inte är fallet för diktens hyfsat regelmässiga form mina tankar till elegiska tvåradingar, men radbrutna vid satsytan – den korta raden ett slags rytmiskt inpass.
Snöns eftermäle inleds med dikten som har gett samlingen dess namn. De tre första stroferna ger bilden av ett jag som söker efter ”ett ämne / eller, som vi sade förr i tiden, ett fall”. Och fallet inleds med ett fönster som öppnar synfältet mot snö som faller över ett landskap, vilket utmärks av vitgråa grenar och orangebruna, svagt alggröna kvistar. Flingorna singlar, virvlar och snart täcker de marken. Diktens blick vill fixera dem, men de blåser i väg och försvinner bortom ramen. Utanför står en gammal trädgårdsstol, hopsjunken och nu mest lik det som ”ibland fanns i den: en sittande”.
Åter till Rilke, och den associationsbana som inledningsvis låter mig bottna i dikten. Läsningens ansats. I Duinoelegierna skriver han (i svensk översättning av Erik Lindegren):
/…/ Månne vi vistas här för att säga: hus, bro, brunn, port, krus, fruktträd, fönster – allra högst: pelare, torn …. men säga, märk väl, o säga det så, innerligt, som tingen själva aldrig trodde sig vara. /…/ (Ur ”Nionde elegin”)
Varken snön eller stolen framstår som den inledande diktens flyktpunkt. Den är i stället belägen mellan bilderna, i själva föreställningen om den synliga världen så som den genomfars av sinnet. Den gamla trädgårdsstolen förvandlas till något mer än sig själv. Det sker i samband med ytterligare växlingar i dikten, då perspektivet klär sig i andra pronomen och blir plural – ”vi” och ”oss”:
/…/ Men den sittande gestaltens blick
riktas inte
mot oss besökare utan följer intresserat
något som tycks hända snett bakom oss, en osynlig scen
vi inte kan ha
någon uppfattning om: ett dolt motiv i motivet.
/…/
(Ur ”Snöns eftermäle”)
Blicken återgäldas inte. Liksom snöflingorna undandrar sig stolen allt bildblivande och den hopsjunkna gestalten ser i stället på något annat: ett osynligt bortom diktens synfält. Likväl skrivs allt ur diktjagets position, vilket understryks när perspektivet strax innan de tre sista stroferna än en gång blir jag. Som för att säga att det som nu skrivs här är min plats, med utblickens alla möjligheter och begränsningar. Tematiken varieras i flera av samlingens andra dikter, till exempel i ”Nicolas de Stäel: Båtar”, där den virvlande och svårfixerade snö som inledde fallet får en motbild i tavlans blå pigment:
/…/ att få sjunka in i denna enkla
men märkligt energiska bild, i dess explosion
av orörliga pigment,
som rör sig bara när man blundar.
Allt är målat som en upplöst himmelsblå dyning,
en våt scen med kulisser av orörlig ånga
i vars ljusa utkant två fåglar för alltid svävar.
Från början till slut är Svensson frikostig med färgbeteckningar. Nyanser tonar över i varandra parallellt med andra förändringar, som när ”det sena eftermiddagsljuset / som förtätas, / drar ihop sig, blir svagt blågrårosa / och nu – alldeles innan det dör ut – tycks långt starkare än bara / för en minut sedan”. Idén om bildkonstens och poesins förbindelser med synliga och osynliga fenomen aktualiseras: diktens oförmåga att gestalta färg utan referent, men också dess oöverträffade potential för att synliggöra inre skeenden. Det är en djup fascination för dessa möjligheter och begränsningar jag finner i Svenssons diktning, och inte utan viss resignation inför varats betingelser. Här adresseras en sorts mitt emellanskap, ett fenomen som kanske kan kallas översättning.
Att skriva är att översätta. Orden jag nyss skrev ner
handlar till slut om mig själv
fast de från början är skrivna
av någon annan och handlar om någon annan
i vilken jag känt igen mig,
i vars situation jag känt igen mig,
i vars ord jag känt igen mig, ord som jag sedan
har skrivit ner igen
och ”översatt” /…/
(Ur ”Nyckelpassage”)
Svenssons poetiska produktion må vara blygsam men listan över författare han har översatt är diger, med namn som Anne Carson, Sapfo och Katherine Mansfield. Att associera just översättning med vad som äger rum vid självets (o)synliga rand ställer bokens många intertextuella föreningar i ett intimare ljus. Om skrivande är översättning följer att läsning är detsamma. Estetiska attityder formas i kollisioner mellan språk, fenomen och inre – i och genom ett annat stöps ett jag.
En starkare känsla av samhörighet uppstår när jag upptäcker min och Svenssons delade fascination för Erik Lindegren, som återkommande parafraseras och citeras i Snöns eftermäle. Ännu ett riktmärke och bokens sidor träder nu fram som en sorts palimpsest. Lindegrens sista diktsamling, Vinteroffer, anas som rest i ton, metaforik och struktur. Också där finns snö, musik och avsked; dröm, synligt och osynligt. Till exempel i dikten ”Till en förlorad sommar”:
endast i sömnen skedde uppvaknandet och snön som föll osynligt, hela dagen, var som ett avsked till något för länge sen förlorat allt som älskades var frånvarande men som hos en gud var all frånvaro kärlek.
En känsla som, måhända svagt, skönjs i dikten ”Snöns eftermäle”:
/…/
Jag fortsätter, sorgset upprymd, i denna värld
som är allt som är fallet. Men det är detta ljus som lyser upp
ögonblickens intima galor,
alltså det som en gång ska bli snöns eftermäle.
Dikten, en sorts påminnelse om formativa läsupplevelser. Läsningen känns nu också mer akut, avhängig de många öppningar som poesins inbördes korrespondenser skapar. Lindegrens stämma märks allra mest i dikten ”Enkel resa”, där jagets far berättar om ett möte med honom. Detta barndomsminne varvas med citeringar ur en lindegrensk språkvärld:
Över Citadellet ”ett plötsligt stjärnetumult” och ”vid aftonens
och brisens sista darrning”
en föraning om ”en sällsam median tudelthet”.
Nere vid Strandpromenaden en genomskinlig morgondröm
och medan horisonten sakta ljusnar
”skeppsbrottets ursprungsmöte med dödens syrseskri”
I Svenssons penna ryms minnen av förflutet och förlust. Men diktningen rör sig inte enbart i minnes- och klagosångernas register. Snöns eftermäle är likafullt en lovsång till läsning och skrift, de ringlande stigar in och ut ur sinnet där fenomen stöts och blöts och nya världar kan uppenbara sig i och genom språket. Interfolierade fragment ur Lindegrens poesi- och översättargärning hjälper till att gestalta en fantasi om hur barndomens platser hade kunnat anlända vid och återuppstå utifrån en annans horisont.
Tillvägagångssättet hade mycket väl kunnat bli en härva, men förgreningarna framstår mer och mer som skickligt sammanlänkade, utan att för den sakens skull överväldiga min läsning. Andra exempel är en tolkning av en sonett signerad Michael Drayton, och ett eko av Sapfos fragment 168B som skymtar förbi i dikten ”En kväll”, sista strofen:
/…/ Jag sätter mig ner och börjar läsa.
Efter en stund känner jag
mig iakttagen av en blick som, inser jag, aldrig riktigt har
lämnat mig. Den betraktar mig nu från ett ofantligt avstånd,
från en annan värld
och ett annat liv, ett liv jag kunde ha levt. Väggarna förintas,
Plejaderna blir synliga där uppe. Månen glider fram ur en molngardin
och släcker dem
en efter en. Vår mötestimma är förliden.
”Klio i badet”, så heter Lindegrens parafras på fragment 168B i Vinteroffer. Alla stigar leder just nu tillbaka till honom. I ett slags bokens ”facit” uppger Svensson att han har öst inspiration ur flera av Lindegrens dikter, framför allt ”Ekos klang och morgons syn”. Jag tar fram mitt exemplar av Vinteroffer, bläddrar fram dikten och hittar bland dess ”kny och knätt” och ”gröna dagrar” en fängslande strof som inte återfinns i Snöns eftermäle:
Dock detta löv som faller från mitt eget livsträd… dock detta löv som dalar i själens eget landskap… /…/
Liksom snö, så även löv. Eller som Lindegren skriver i dikten ”Snöflöjt”: ”Tiden snöar från trädet.” En metaforik för två, och i båda fallen en känsla av tidens obeveklighet. Stämningen ryms även i bilderna av de många platser som väcks till liv i Snöns eftermäle, nu försvunna: tågstationen i Ignaberga, adressen i Paris, kalhuggen skog. Allt igenvuxen terräng:
/…/
Hur kunde stationshus, ställverk, godsexpedition, gårdsplan
och trädgård
få plats på det ynka utrymme som nu syns?
Allt har vuxit igen och blivit landskap till den grad att den karta
jag burit med mig
hela livet nu är hopplöst antikverad.
/…/
(Ur ”Ignaberga”)
Avslutningsvis ett tredje riktmärke: den antike skalden Simonides från Keos, särskilt känd som diktare av epigram och elegier. Att sticka in den gamle greken är emellertid inte associationsflykt eftersom Svensson mot slutet av boken översätter två simonidiska fragment (19 och 20). Särskilt det förra för tankarna till en tidigare metaforik:
En sak sade han bra, Chios blinde poet:
”Så som släkten av löv, så är även människornas släkten.”
Alltför få har förstånd nog att ta till sig hans ord
och att gömma dem i sitt bröst; ty i varje människas
hjärta lever ett hopp när hon ännu är ung.
Eller: ”Tiden snöar från trädet.” Med Simonides befäster Svensson intrycket att han diktar i och genom den pågående förlust som är den synliga världen, ett försök till en försonande poesi där tomrum fylls av och översätts i det osynliga. Eller för att på nytt tala med Rilke, ur ”Sjunde elegin”: ”Och ständigt krymper, / svinner det yttre. Där en gång fanns ett förblivande hus, / tränger en uttänkt produkt sig fram, fullständigt hemma / i ett begreppsligt, som om den ännu stode i hjärnan.”
Jag läser diktsamlingen flera gånger, och varje gång funderar jag på i hur stor utsträckning en del samband är avsiktliga eller beror på mina egna associationsbanor. Finns det andra vägar att gå? Javisst. Att dikten visar och leder in en läsare på olika stigar, stundtals bortom författarens intention, är trots allt det fina med poesi. Mestadels lyckas Svensson bra med att bereda plats för läsaren, något som inte är givet när ansatsen enkelt skulle kunna slå över till didaktik. Mina invändningar är också få. Endast två längre dikter mot bokens slut utvecklas väl mycket mot anekdot, och sluter sig därför en aning som poesi. Det förekommer även ett par kursiveringar som, kanske mer än nödvändigt, insisterar på diktens tolkning. Risken är då att man genom att rikta uppmärksamhet mot det avsedda låser såväl dikt som läsning med intention.
Snöns eftermäle är utan tvekan Svenssons bästa diktsamling. I bokens sprudlande intertextualitet trampar han upp oväntade stigar, ofta med inte så mycket mer än en vink. Jag påminns om hur poesi är ljusbrytning mellan synligt och osynligt, en lisa i livets pågående översättning av svårfångade fenomen. Där Lindegren avslutar Vinteroffer med ”Augusti” väljer Svensson till sist att, innan den musikaliskt klingande ”Coda” som sätter slutlig punkt, avrunda med ”September”:
/…/
Jag har ännu inte anträtt min orfiska seglats,
mitt reportage
om livets ögonblickets glidflykt ut i intet.
Genom fönstret ser jag dig komma från den andra sidan
och omsorgsfullt förtöja
din båt vid bryggan.
/…/
Strängt taget är detta det enda fall
som finns att skriva om, nuets odyssé mot den avlägsna ytan.
Nu ser jag skrovet av min dikt
uppenbaras av det bländande septemberljuset.
/…/
___________________________ Snöns eftermäle Lars-Håkan Svensson Ellerströms, 2023 Fotograf: Carolina Wiehe Welroos
