Leslie Sainz är en nyligen debuterad, amerikansk poet uppvuxen i Miami med exilkubanska föräldrar. Närheten och avståndet till Kuba är centralt i hennes poesi, som hyllats av kritikerna i hemlandet. Mikaela Blomqvist finner en poet som vägrar det entydiga och av andra på förhand förväntade.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]AV MIKAELA BLOMQVIST
En fotnot i Leslie Sainz diktsamling Har du suttit länge nog till bords berättar om något som kallas Operation Good Times. I syfte att svärta ner Fidel Castros rykte spred CIA fejkade fotografier av honom. På dem hade Castro gjorts överviktig och stod lutad över en buffé omgiven av vackra kvinnor. Till detta fogades en bildtext: ”Min ranson är en annan.” Sainz hänvisar till kampanjen i flera av sina dikter. Jag söker efter mer information om den på nätet men hittar inget. Däremot finner jag uppgifter om att USA:s underrättelsetjänst ska ha planerat att spetsa Castros cigarrer med kemikalier som skulle få honom att framstå som osammanhängande och förvirrad och att preparera hans skor med ett medel som skulle göra att han tappade sitt skägg. Berättelserna väcker drömmar om en oskyldigare tid. Fast har en sådan verkligen funnits?
Leslie Sainzs föräldrar lämnade Kuba redan som barn. Själv växte hon upp i Miami och har aldrig varit på ön. I en intervju säger hon att landets kultur i stället har nått henne via mat och religiösa ceremonier. Och via språket, såklart. Hennes bok är skriven på engelska, men redan dess tillägnan är på spanska: para mis padres, till mina föräldrar. Följer gör 45 dikter med vilt varierande form. Bland annat ett flertal amerikanska sonetter riktade till gudar från santería, grafisk poesi om klimatet i vågform och prosastycken där somliga ord överstrukits, som hade texten utsatts för politisk censur. En dikt bygger på ett tal Castro höll 1961, i vilket han kallade exilkubaner för gusanos, det vill säga maskar. Okvädningsorden strösslas över de två sidorna: capitalistas, escoria, mafiosos, privilegiado. Som kontrast till detta skisseras föräldrarnas och farföräldrarnas flykt. Modern och hennes systrar flyger ensamma till Jamaica: ”Vid ankomst, tar en / präst de unga flickorna till / ett kloster. / De lever. Och går / i skolan. Fältsyrsor, minne, mindre / parasiter.”
Mellan flera av orden – till exempel ”de” och ”lever” – har Sainz fogat in tomrum, vilket ger dikten en sällsamt stapplande rytm. Kanske pekar de blanka utrymmena också mot en förlust som inte kan uttalas, förlusten av det hemland som de äldre släktingarna anses ha svikit. En annan dikt utspelar sig under första dagen av de nio dagar av sorg som utlystes efter Castros död i november 2016. För Sainz familj är det inget att beklaga, men heller inget att direkt gå ut och fira. Det onda försvinner inte så lätt, varnar fadern. Diktjaget befinner sig i denna dikt under jord, på botten av en brunn. Där finns en särskilt fet råtta hon kallar för el comandante: ”I brunnen är det jag som håller tal. Jag ställer el comandante på knä och talar länge om arv och hur lätt det är för tidvattnet att förstöra årtionden av arbete i sanden.”
Först tänker jag att boken präglas av ett oreflekterat och oprecist antikubanskt perspektiv, så där som det kan bli när något är nedärvt och därför självklart. Sedan börjar jag fundera på om det inte finns en djupare mening, trots allt. I dikt efter dikt tar Sainz ställning för den så kallade lilla människan. Avståndet till makten förefaller i gengäld vara enormt. Samlingens första dikt ”Ño” är tillägnad los balseros, det vill säga de kubaner som flytt över till USA på flottar. Mot slutet förekommer en kort dikt, den enda i boken som är på spanska: ”Lo siento, no podemos / responder a ninguna pregunta. / No vivimos aquí / sólo sobrevivimos aqui.” (Typ: ”Förlåt, vi kan inte svara på några frågor. Vi lever inte här, vi bara överlever här”) En not berättar att det rör sig om ett citat från en artikel med rubriken ”Medan turister dricker vatten ur flaskor kokar kubanerna sina ransoner”. En annan dikt tecknar en absurd och obehaglig familjescen. Modern sätter något i halsen framför tv:n, varpå ”frälsaren USA” dyker upp och gör heimlich-manövern på henne. Pappan rör sig genom vardagsrummet över andra spansktalande mäns lik: ”Jag gråter i vardagsrummet / i vardagsrummet / ser min pappa på när USA / kelar med mamma, / och även fast han är svartsjuk / säger han inget / för inte heller han / godtar andra händer.”
Jag frågar mig hur lyckad den där personifieringen av USA är. Å andra sidan finns en lekfullhet och ett självförtroende i Sainz poesi som gör att hon kommer undan med det mesta. Kanske kan man också tänka att det skeva, lite anakronistiska i greppet har sin motsvarighet i föräldrarnas verklighetsfrånvända syn på politik. I dikten ”Propagandaghasel” framgår det än tydligare att jaget befinner sig i rörelse, bort från den. Utgångpunkt för dikten är två planscher: en med texten ”Fidel Castro är ett hot mot freden på den västra hemisfären!” och en av Che Guevara, ovanför en kvinnas säng. Jaget nämner, utan vidare kontext att hon låter bli att knulla den senare, men radar samtidigt upp sin pappas lögner och hans antagande om att han är på rätt sida av historien. Hos Sainz verkar det tvärtom som att sanningen enbart finns i det mest konkreta, som i en kort dikt med den tunga titeln ”Ars poetica”: ”Du spetsar / alla nuets ögonblick / med gaffel. De vrider sig / häpnadsväckande, som andraspråk. / Ett öde – / kan du smälta det? / Hur som helst äter du det. Du äter det, hur som helst.”
Titeln Har du suttit länge nog till bords är tagen från Ernest Hemingways Den gamle och havet. Huvudpersonen Santiago, som är en kubansk fiskare, riktar frågan till en särskilt stor fisk han fått på kroken, som han inte lyckas dra upp i båten. I gengäld för den honom längre ut till havs. Den artiga frasen föregås av desto våldsammare uppmaningar om att fisken ska låta sig harpuneras. I Sainz dikter finns också en skärpa och ett bett. Dessvärre går det till viss del förlorat i Erik Lindman Matas översättning som drar åt det högstämda. Här blir doorbell till portklapp, the afterlife till det hinsides och wall of the market till torgmuren. I stället för som används likt, och i stället för inte används ej. Till detta kommer ett antal felöversättningar som gör dikterna svåra att förstå. ”Skillnaden mellan att bli förföljd och att bli jagad är liten.” säger fadern i dikten om Castros död. Meningen är betydligt mer begriplig i original: ”There is little difference between being followed and being haunted.” Den döde ledaren kan hemsöka pappan men knappast jaga honom.
En dikt får sexuella konnotationer på svenska när den egentligen handlar om att ha eller ge upp sin självständighet. ”Har jag nånsin känt styrkan / av två män, minst två?” heter det i översättningen. ”Have I felt, ever, strong / like two men, at least two?” lyder den mindre tvetydiga engelskan. Än konstigare är att översättningen i dikten om propaganda väljer att omyndigförklara jaget. ”I line up the lies like handholding children – side by side by side.” blir ”Jag radar, som ett barn, upp lögnerna hand i hand – sida vid sida vid sida.” Om det är jaget som liknar ett barn, varför ska då lögnerna hålla handen? Här gör den svenska tolkningen Sainz till en dålig poet. Detsamma gäller för slutet på en av sonetterna, riktad till den Gud som ska ha skapat jorden och människorna. Det förtröstansfullt religiösa ”I am so endable, and yet I am kept.” ersätts här av det märkliga ”Jag är så slutbar, ändå fortsätts jag.” Att prepositioner används fel, att en dikt har fel titel och att ord som svärtats över i original syns får nog däremot skyllas på redaktören. Sammantaget ger det ett ledsamt intryck av slarv. Varför göra något på det här hafsiga viset? På svenska hamnar Sainz debut, som är exceptionellt bra i original, i nivå med vilket förstlingsverk som helst.
Som redan antytts spelar mat och ätande en avgörande roll i Har du suttit länge nog till bords. I en av dess vackraste dikter lagar jaget mat: ”Oavsiktligen, oundvikligen, lämnar jag kvar hudceller / när jag tar fyra lagerblad.” Så går det alltså till när nuets ögonblick spetas på gaffel! Fast strax gör sig de större, förtryckande strukturerna påminda igen. En dikt om att havet kommer sluka både Florida och Kuba låter ana viss skadeglädje. Vad finns kvar att önska sig annat än en syndaflod?
”Elena / våra mödrar hade fel om ömheten” skriver Sainz i en längre dikt tillägnad Elena Milagro de Hoyos. Hon var en amerikansk-kubansk överklasskvinna som på 1930-talet blev offer för nekrofili. Den läkare som hade vårdat henne för tuberkulos grävde upp och tog hem hennes lik. Jag tänker att den makabra historien är perfekt för Sainz poetik. Å ena sidan en sfär av makt och politik så avlägsen att den till sist ter sig som fiktion: ibland buskisaktig komedi, ibland ren skräck. Och å andra sidan våra högst bräckliga, påtagliga liv. Endast det senare förmår frammana viss hoppfullhet: gravida krabbor, någon annans hår på din axel, ord.
______________________________
Har du suttit länge nog till bords
Leslie Sainz
Översättning: Erik Lindman Mata
Aska förlag, 2026
