Många kommer minnas Johan Jönsons Nollamorfa som boken med afasin: i svagt grå text talar en svärfar vars språk håller på att vittra bort, medan diktjaget söker sig till en psykoanalytiker för att bota ett tillstånd som kanske även det ligger bortom det nämnbara. Rebecka Kärde läser en poet som trots sin självutplånande utsiktspunkt uttrycker ett slags hopp i sitt väldiga, framåtskridande projekt.
Lyssna till recensionen? Klicka på pilenFörst förstår jag inte vad paketet på trappavsatsen innehåller. Särskilt tungt är det inte, men stort och platt som en väggkalender, och det liknar inget jag kan minnas att jag har beställt. När jag bär in det i lägenheten fäller hunden ner svansen mellan benen och morrar. Han vänjer sig inte förrän efter ett par timmar, när jag lockat och klappat och belönat varje närmande med godis: det är ingen fara, det är bara Johan Jönsons nya diktbok!
Med sina 112 sidor är Nollamorfa betydligt kortare än många av Jönsons tidigare verk. Ändå verkar det underligt att beskriva den med diminutiva ord, eftersom den är tryckt i A3-format. För att kunna se hela satsytan behöver jag sätta mig i skräddarställning i soffan och slå upp boken över knäna. Själva den fysiska handlingen att läsa blir mer ansträngande än vanligt, då det inte räcker med att röra ögonen: jag måste också böja huvudet bakåt och i sidled. Regressionen är med andra ord påtaglig. Nollamorf förvandlar en till ett barn – liten, oförmögen och prisgiven åt främmande proportioner.
Bokens materiella uppenbarelse står i samklang med dess tematik. Här finns förstås de spår som Jönson alltid återvänder till: arbete, klass, sex, våld, alienation, kärlekens och skrivandets (o-)möjlighet. Även montagetekniken är bekant sedan tidigare. Skrivsätt, uttryck och typsnitt juxtaposeras både grafiskt på den enskilda boksidan och genom att placeras i följd. Metoden lånar sig till metaforer från filmmediet, som klippning och hastighet, och man tänker på Sergej Eisensteins berömda ekvation enligt vilken montaget får 1 + 1 att bli 3, något större än de enskilda delarna. Jag vill återkomma till detta, men det är kanske lämpligt att börja med det motiv som tydligast särskiljer Nollamorfa från Jönsons övriga produktion. När läsarna senare tänker tillbaka på boken, kommer nog många minnas den som ”den med afasin”.
En av textens platser är ett äldreboende. Där bor en dement eller parkinsonsjuk man som heter Kjell. Han kan, men måste inte vara, identisk med (det anonyma, självbiografiskt anstrukna och för Jönson typiska) diktjagets likaså sjuka svärfar. Dessa två män, som möjligen alltså är samma, talar själva i mitten av sidan. Om man nu kan kalla det de utstöter för tal – oftast är det snarare läten, slumpmässigt utslungade ur afasins mörker, på boksidan tryckta i en svag grå färg. Mittenspalten flankeras av redigt läsbara stycken där anhöriga eller vårdpersonal pratar med den gamle. Då och då hörs även diktjagets inre monolog i det att han, hans fru och deras två små barn är på besök på äldreboendet. Så här ser en representativ sida ut:
De gånger jag själv har besökt äldreboenden har jag slagits av hur märkligt det är att miljön inte förekommer oftare i litteraturen (även om det givetvis sker – som i Andreas Lundbergs Gerontion och Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här). Den är ju så förtätad! Rent dramaturgiskt ett dödens väntrum; dessutom en plats där talet blottläggs i hela sin stammande ofullkomlighet. Besökarnas och personalens förnedrande käckhet (”snart fika, det ska väl bli gott!”), och jämte den de boendes beckettmonologer, deras impulser att vid livets slut säga en och annan sanning. Lägg till detta det lågavlönade, känslomässigt krävande och av mestadels kvinnor och utlandsfödda utförda arbetet, och vi har en fruktbar mylla för politisk och språkkritisk dikt.
Nollamorfa nyttjar spelplanens alla möjligheter. Särskilt för det tomma pratet har Jönson ett svåröverträffat gehör. ”Fint väder idag. Ja. Det blir kalops till middag, såg jag. Med rödbetor. Det är gott.” säger en vän som besöker Kjell. Några sidor senare kommer en son och berättar att ”ungarna växer och växer”, och att han ”bytt maskin på bruket”, till den nyaste, ”den är lite bättre faktiskt”. Klichéerna är omöjliga att bedöma på rent innehåll. De är ju framför allt en sorts ömhetshandlingar, uttalade i en situation som trotsar komplexa språkliga resonemang. I vissa fall har relationen mellan den boende och besökaren alltid varit snudd på språklös. Berättaren beskriver hur hustrun för sina föräldrar redan i ung ålder blev till:
”en sorts främmande varelse, villkorslöst älskad, utan tvivel, men främmande i det mesta hon företagit sig: lyssna på popmusik??? läsa böcker??? tågluffa??? studera på universitet??? flytta till storstad??? Allting förstås kosmologier långt, långt borta i det skrämmande okända för någon uppvuxen i ett förmodernt agrarsamhälle, som min frus bägge föräldrar har gjort.”
Diktgestalternas allmänna håglöshet är alltså inte bara orsakad av sjukdom. Den bristande artikulationsförmågan villkoras även av klasstillhörighet. Kjell och människorna i hans omgivning är inte fostrade till att, som det heter, ”sätta ord på sina känslor”, än mindre till att ”känna att de duger” (en klyscha här betecknad som ”förnuftsvidrig”). Det skrivande diktjaget sammanfattar läget: ”Mitt modersmål är tystnad, sväljande, depression, antagonism”.
Utsagan är förstås paradoxal. I det att den formuleras har ju den talande flyttat sig en bra bit från tystnaden. Diktjagets äckel inför den egna skrivande verksamheten bottnar i känslan av svek gentemot ursprunget, liksom i den groteska samhälleliga snedfördelningen av språk. Själv kan han försörja sig, om än knappt, på att skriva ”elitistiska” böcker som ”för en majoritet av befolkning är… en fullständig icke-entitet, ännu en; som en gäspning hos en gamling i en sydetiopisk nomadbefolkning på nittonhundrasjuttiotalet”. Samtidigt kommer han från, lever med och anser sig delvis alltjämt tillhöra en klass där inte ens akuta personliga problem kan bespråkligas, och där människor går runt i decennier med lidanden som de förvägrats redskapen att begripa. Av samma skäl som de inte går till läkaren, undviker de både litteraturen och psykiatrin: gud nåde den som gnäller, som grubblar, som är till besvär…
Diktjaget däremot – i den mån det nu finns ett enhetligt sådant: jag tror det, jag läser Nollamorfa så – söker professionell hjälp. Ett avsnitt mitt i boken tar formen av en dialog mellan en man och hans analytiker. Texten är centrerad och går i vitt mot en svart bakgrund. Det visar sig bero på att mannen ber analytikern att få genomföra samtalet i mörker. Dessförinnan har han berättat att han vill sluta ses. Sessionerna för dyra. Dessutom verkar de ”besegla” snarare än åtgärda hans problem.
Psykoanalys, förklarar mannen, är en form av litteratur, och ”litteratur hjälper inte mot någonting. Särskilt inte akuta problem eller själslig nöd.” Den enda gången han upplever att han inte ljugit för analytikern är när han beklagat sig över familjens ekonomi. Att denna ska förbättras verkar inte finnas på kartan. Fattigdomen är ett av det klassmässigt bestämda ödets olösliga grundvillkor. Likaså går det käpprätt utför med den fysiska hälsan: mannens läkare har beskrivit hans hereditet som ”katastrofal”. ”Schäslongtalandets symboliska och intellektualiserande övningar” blir därmed ett fåfängt självbedrägeri.
I avsnitt som dessa får Jönsons marxism sitt tydligaste uttryck. Dess främsta fiende är föreställningen att alla kan ”göra något åt sin situation”. Men faktum är ju att miljarder människor får sina kroppar förstörda av arbete och förblir fattiga livet ut. Att detta hypotetiskt går att förändra, på ett politiskt och kollektivt eller individuellt plan, är för den enskilde irrelevant – i de flesta fall kommer det ju ändå inte ske. Frågan är då vad som är mest cyniskt: att som Jönson insistera på det sociala arvet, eller att, med stöd av undantagen, förringa dess inverkan på människans möjlighet att gestalta sitt liv.
Formatet ovan pågår i ungefär femton sidor. Längre än så är den grafiska formen i Nollamorfa sällan sammanhållen. Ibland fylls hela uppslag av stora, klumpigt skrivna bokstäver, som en sorts lettristiska bilddikter. Mot slutet, när Kjells röst har försvunnit ur texten, kommer en mer konventionellt lyrisk sekvens. Vi befinner oss nu på en avlägset belägen kyrkogård. Uttrycket pendlar mellan Noréns bildvärld och den naturlyrik som prövades i Jönsons senaste bok, den enastående Proponeisis (2021). ”Gravljuset fladdrar till / I sin lilla Hölderlinkupa / Likt ett spädbarns flämtning / I en obegriplig dröm” – de fyra pindariska raderna fyller en hela sida. Också i detta avsnitt understryks förgängligheten, den antihumanistiska hållningen, att människan inte är större än mull: ”Kyrkogården och gravarna / Övergår i glömskan”.
Jönsons motvilja mot liberal helighet föregrips på en fundamental nivå av montageformen. Montaget är ju i sig ett avfärdande av linjära, enkla och konfliktbefriade berättelser. Frågan är dock om tekniken alltjämt besitter en kritisk potential. Jag tror att ganska många skulle svara nej, eller åtminstone att det inte finns något immanent kritiskt i en vid det här laget så etablerad form. Montaget kan lika gärna bli ett självspelande piano. Eller en gimmick, rent av: en ihålig, utnött, ständigt återupprepad gest.
På en principiell nivå är nog invändningen korrekt. Men är det i Jönsons fall ett problem? Jag tänker på den amerikanska kulturkritikern Sianne Ngai, som utvecklat en teori om just gimmicken, enligt henne ”kapitalismens mest framgångsrika estetiska kategori”. Gimmicken kännetecknas av att verka både över- och underpresterande samtidigt. Å ena sidan upplevs den som slapp, som ”arbetsbesparande” – en komiker som alltid drar sitt favoritskämt; å den andra som provocerande konstlad och uppmärksamhetssökande. Följden blir att den estetiska bedömningen av gimmicken också är en normativ sådan av den nedlagda arbetstiden. Översatt till det aktuella exemplet kan man uttrycka det så här: i att skriva liknande böcker gång på gång verkar Jönson lat (han upprepar sig, tar genvägar!), men också alldeles för flitig (måste du hålla på och konstra med de där jätteböckerna, skriv en vanlig dikt!).
Jag är inte lika övertygad som Ngai om att gimmicken är allestädes närvarande, såvida man inte tänjer begreppet så långt att det blir meningslöst. Men i Jönsons fall sätter det kanske fingret på något intressant. Det slitsamma, självutplånande och sällan uppskattade arbetet är ju en av hörnstenarna i hans poesi. Hans dikter verkar bara pågå. Fastän litteraturen inte hjälper mot någonting, är det som om de bara måste produceras. Inte måste i någon form av marknadsmässig efterfrågansmening, utan på grund av ett inre tvång till ”det repetitiva och isolationistiska fullbordandet av den döda och meningslösa artefakten”, som ”en fattig Emily Dickinson i ett immanent skitrum”. Man fortsätter, fastlåst vid sin gimmick, tills man dör och blir stoft. I hopp om att litteraturen trots allt bär på en sista flämtande dialektisk möjlighet.
Om nu Jönson skulle uttrycka sig så – han vill väl inte förhäva sig. Den sista dikten lyder:
Varelser från en annan solgalax Besöker jordsystemets planet Lämnar lika anonymt som de anlänt Här fanns inget av intresse Inget att exploatera Inget att lära Eller så hade de bara åkt fel Upptäckt det och fortsatt Deras farkoster lämnar spår vid landningsplatsen Paleoarkeologer ska långt senare Tvista om de fossilerade avtrycken och mönstren Härrör från någon dittills okänd dinosaurieart Eller någonting annat O.s.v.
_______________________ Johan Jönson Nollamorfa Albert Bonniers förlag, 2023 Fotograf: Johan Jönson
