”Jag vet inte vad jag ska tänka på först / på listan / över allt som håller på att försvinna” skriver den amerikanska poeten Ada Limón. I hennes diktsamling ”Bärandet”, den första på svenska, möts rädslan inför klimatförändringarna och rädslan för att aldrig kunna föda ett barn. Det är en bok som hade kunnat vara mycket sorgsen, skriver Ylva Gripfelt, om den inte präglades av ett sorts saktmod som tillåter ett uppmärksamt iakttagande av liv och växtlighet.
Av Ylva Gripfelt
Det första som slår mig i läsningen av den amerikanska poeten Ada Limóns bok Bärandet är närheten till diktjagets röst. Den kommer så tätt inpå mig att jag nästan tycker den kittlas i örat. Rösten laddar de ganska vardagliga betraktelserna och bekymren med en närvaro som är djupt berörande.
Diktjaget lever i ett hus med stor trädgård tillsammans med sin man och deras hundar. Parets ofrivilliga barnlöshet fungerar som bokens lins genom vilken allt blir synligt som livsbärande, men också rymmande tomhet och död. Vardagen med sjukhusbesök och trädgårdsarbete skuggas av omvärldens katastrofer, klimatförstörelse och utsugning av samhällets svagaste.
Limón är flerfaldigt prisbelönt för sin poesi och en av få poeter som läses av en bredare skara i USA. För Bärandet tilldelades hon 2019 års National Book Critics Circle Award.
Det är 20TAL Bok som nu introducerar Limóns poesi, i känslig översättning av Henrik C. Enbohm.
Att skriva fram en röst på det pulserande vis som Limón gör kräver, föreställer jag mig, såväl mod som skicklighet. Mod eftersom författaren måste föra fram sina innersta tankar och en mer eller mindre innehållslös vardag med samma nakenhet som en stammande talar inför ett stort sällskap. Skicklighet eftersom det, helt enkelt, är svårt att genomföra i skrift. Limón lyckas genom att ta sig själv på lika stort allvar som läsaren, och framför allt, genom att inte ta deras förhållande för givet. Ganska ofta riktar hon sig direkt till ett du. Duet kan vara någon i diktjagets närhet, såsom hennes man, men framstår andra gånger som mer tvetydigt. Ibland är det läsaren som uttryckligen tilltalas.
/.../ Hur kan man annat än frukta mänskligheten, vilja slicka flodbottnen torr och dra ner det dödliga vattnet i ens egna lungor, som ett gift? Läsare, jag försöker säga: Dö inte. Även när fisk efter fisk glänsande flyter till ytan med buken först och landet störtar ner i en sprakande krater av hat, finns där ändå inte någonting som sjunger? Uppriktigt sagt: Jag vet inte. /.../
Diktjaget tycks driven av en stark vilja att skapa något tillsammans med en annan fastän, eller kanske just eftersom, miljön är under påtagligt hot. Genom barnlöshetens lins får klimatförstörelsen en dubbel innebörd som gällande även diktjagets kropp. Återstår är den språkliga miljön, som också är hotad.
Jag vet inte vad jag ska tänka på först på listan över allt som håller på att försvinna: fiskar, fåglar, träd, blommor, bin, och även språk. Det sägs att det utslaget över historien i snitt kommer att dö ett språk var fjärde månad. /.../
Tillsammans med sin man vill diktjaget skapa ett barn i en kropp som bjuder motstånd. Tillsammans med läsaren vill hon skapa en dikt som sätter liv och språk i rörelse. Hållningen är ödmjuk. Genom att blotta osäkerhet och ställa frågor kommer diktjaget nära läsaren och aktiverar ett medskapande.
Till bokens skapande ansats hör benämnandet. Diktjaget är likt en gud djupt upptagen av att namnge allt som lever omkring henne, för att kanske på så vis göra det till sitt? Vikten av att kalla saker vid dess rätta namn är, menar diktjaget, också ett slags skapelseakt. Varför? Kanske för att erkännandet av ett samband mellan människa och natur är ett befästande av skapandet som sådant. Nästan näpet skriver Limón: ”Jag namnger allt nuförtiden eftersom det får mig att känna mig nyttig.” Detta näpna drag ingår i diktens avkläddhet, dess mod, vilket bidrar till mitt ömmande för rösten och röstens närhet till mig.
Några gånger glider dikten över i en poetik – en kommenterande reflektion över det egna skrivandet.
/.../ Det här är de tre senaste sakerna som hänt. Inte i universum, utan här, i mitt sinnes reservoar, där jag ideligen uppför listor till dig och bokför dagarnas alla små avfällningar: silvrigt dammkorn, skal efter en pistagenöt, hunden som äter en sockerärta. Det blir snart regn, tunga moln tornar upp sig ovanför, luften likt ett nät i begrepp att tömmas på hela sin fångst, en siren varnar för storm på avstånd. Jag vet att du inte förstår alla gånger, men se bara hur de första våta dropparna träffar stenarna, ljudet som trummande fingrar mot huden. Jag rår inte för det. Jag kommer aldrig att kunna sluta göra allting större än det är.
Att lägga ut diktens intentioner kan uppfattas som garderande, som ett sätt att föregå kritik. Men det ömma tilltalet väger upp för en sådan invändning. Här är någon som verkligen är mån om att jag förstår.
Limón skriver ett slags brevets poetik. Inte bara eftersom dikterna ofta riktar sig direkt till en annan, utan också för att de tycks tillkomna genom en spontan ingivelse och därför generellt relaterar till händelser i ett närliggande nu. Dessutom är dikternas stil lik ett brev genom sin hopbindande karaktär, där den sista raden i allmänhet fångar upp den första. Lägg därtill den intima rösten som ger tilltalet en dimension av förtroende.
I tidskriften Ord & Bilds temanummer ”Brev” skriver Sofia Gräsberg:
Ett brev är en text som inte vill något annat än att bli läst. På ett inte sällan skamlöst sätt gör brevet allt för att nå sin adressat, komma nära inpå sin läsare. Komma fram, komma in. Det har med distans och distanslöshet att göra.
Brevet skrivs i tron om att det jag skriver nu går att läsa. I tron på att det finns en kontakt. Jag skriver det här brevet för att det känns som att jag kan vända mig till dig och för att jag vill känna när orden får saker att hända.
Breven till dig är en sorts paus i ensamheten. Samtidigt låter de mig vara ensam med mig själv.
Breven handlar om relationen mellan inuti och utanför, men inte som en beröring över huden, inte ens som galenskap. Utan mer som andetag. Mer som kyssar. Mer som en plötslig, om än snabbt övergående, visshet. En darrning.
Gräsbergs text fångar upp det säregna i Limóns bok. Det innerliga och varma insisterandet på att nå fram som nästan gränslöst kittlar mig. Men också den stabila tron på att det är möjligt att bli hörd av just mig. Och som Gräsberg skriver om brevet känns dikterna både komna ur den djupaste ensamhet där jaget är i kontakt med sig själv och som i samvaro med en annan där ensamheten bryts. Också andning och darrning är beskrivningar som stämmer väl in. Ofta slås jag av att dikternas rytm påminner om ett kippande efter andan som slutligen fångas upp av ett djupare andetag. Stämman är kraftfull men också orolig, ja darrande.
/.../ Har du kunnat sova igen? Jag är hemma bland ängsröet nu, en av de platser där min kropp är trygg. Jag kan inte sluta sätta plantor i jorden. Det finns en hunger i mig, ett behov av att se någonting växa. /.../
Som bokens titel antyder är allt ett bärande i Limóns dikt. Bärande av liv eller bärande av mening, tomhet, sorg. Godstågen som ideligen passerar genom dikterna är lastade såväl med plast och tegelsten som alkohol och lycka. Stoets mage rymmer ett föl eller tanken på ett föl.
Diktsamlingen antar med sina tre delar också formen av ett kärl, där den första och sista delen främst rör liv och växande medan mittendelen framför allt innehåller dikter om död, om människor i diktjagets närhet som inte längre finns i livet. Mittendelen blir som en sänka mellan två lite mer hoppingivande sidor. Som helhet hade det kunnat vara en mycket sorgsen bok om den inte präglades av ett sorts saktmod, en trots-allt-trygghet, som tillåter ett uppmärksamt iakttagande av liv och växtlighet, liksom det långsamma formulerandet av ett meddelande.
/.../ Kanske det här brevet försöker säga att om det är rött där du är, tänk då på att också grönt finns, maskrosornas sågtandade blad, citronmeliss, kranssalvia, mynta, det lilla plommonträdet borta vid skjulet. /.../
Det vore för mycket att säga att Limón tillför en intim röst i svensk poesi. Det finns naturligtvis flera sådana röster, hos Ola Julén eller Åsa Nelvin för att nämna ett par starka exempel. Men den närgående rösten i deras dikter – och kanske i den svenska poesin i allmänhet – tycks i högre grad utgå från en given smärtpunkt, medan rösten i Limóns dikter tar utgångspunkt i en förhållandevis trygg och stabil vardag. Ändå åstadkommer hon en liknande vibration i sina dikter.
Limóns bok hade med sin vardagsmässighet kunnat gå förbi mig, om det inte var för att det som verkligen bär i dikterna är en röst som får mig att minnas diktjagets vardag – nästan som om den var min egen.
————————–
Bärandet
Ada Limón
Övers. Henrik C. Enbohm
20TAL Bok
Foto: Lucas Marquardt
