Ester Bergs diktdebut Schlager om sommaren berättar den äldsta av berättelser – nämligen den om att bli lämnad för en annan. Göran Sommardal har läst och gläder sig åt Bergs val att göra dikt av saken.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV GÖRAN SOMMARDAL
”Hela komedin är full av lyckträffar av det slaget. Men det som gör den levande är det faktum att den är berättande. När jag var ung såg vi med ringaktning på berättandet, man kallade det anekdotiskt och glömde att poesin från början var berättande, att till poesins rötter hör epiken och att epiken är den ursprungliga berättande genren. I epiken finns tiden, i epiken finns ett förr, ett medan och ett efter, allt detta finns i poesin.”
Jorge Luis Borges: Sju kvällar, ”Den gudomliga komedin”, Ellerströms 1999. Övers. Lasse Söderberg
Poesin är bäst på att berätta! Alltså: bäst på att berätta är poesin. Den kan koncentrera sig på det hårdföra, det ömtåliga, det tankfulla, det outsägliga. Den slipper ranta runt bland oväsentliga detaljer och självskriven bakgrundsbelysning och kan i stället blåsa upp det uppblåsbara.
Prosan är bäst på grotta ner sig, lysa upp det långsamma, stillastående. Och förstås sätta fart på det vildsinta. Hålla sig kvar i det som man tror att man helst ville lämna. Röra upp känslorna. Och ge sig själv fria tyglar.
Men poesin är bäst på att berätta.
Ester Berg, till exempel, hur mycket igenkänningsmögig samtidsprosa och hur många krönikekodade angelägenheter kunde man inte föreställa sig att det vore möjligt att utvinna ur den fabula som utgör hennes Schlager om sommaren?
Nu är blixtnedslagen kvar. Och tuppjucken. En och annan förflugen tanke. Den oemotståndliga berusningen i att vrida om kniven i såret och ändå få det att kännas som att knivarna är ständigt nya och såret är oavbrutet nytt. Galghumorn, den söta smärtan.
Allt det som är värt att berätta.
och juni kom
en avskyvärd månad det ringde i telefo
du med allt det som gör dig
jag med fingret i dragstången till persiennerna slött betraktande
nån manspojke i kritvita skor
utanför Nitty Gritty
artiga och uppmärksamma
tryggt kommunicerande
inte alls som när det var oss det berörde
så gick det till när jag fick veta
att det fanns en ny
jag grät och grät i telefon och kokade tortellini
jag känner att hon är en hora sa jag
och menade det verkligen
du skrattade vänligt
och ville va vänner
så jag tvingades förklara
att man inte hursomhelst kan introducera nya horor
tyvärr är jag inte särskilt skön just nu
Poesin kan också bäst av alla uttrycksformer tillåta sig att hoppa mellan de retoriska ”utflyktsmålen”. Hos terapeuten, på strandpromenaden, reservknullet, kompiströstandet. Hos Berg tar det omedelbart text, till exempel, i hennes spaning på Ötzi – ismannen som två alpinister upptäckte mumien av 1991 – och som hon några gånger låter bli sinnebilden för sin egen kylslagna post-erotik:
Ötzis frystorkade ben
klapprade i takt med samlaget
men det hördes knappt över Sally Can’t Dance
när skivan var slut
klättrade jag ner och gick hem
frös om benen hela vägen
luktade kondomer och saliv
så himla trist
Och:
männen som haft sex med Ötzi skrev små sms
gud va jag föraktade dem
inte för att de bestigit en isman
utan för att de inte insåg det
Visst finns det också ett hotande stillastående i den krassa glädjen över det oemotståndliga svårmodet efter det otänkbara. För en formuleringskonstnär som Ester Berg kunde det gå att tänka sig en viss hastighetsbegränsning:
din nya hora är en vacker konstnär
din nya hora är en kittlande samtalspartner
din nya hora kan på många sätt betraktas
som nåt jag inte är
din nya hora har figuren i ett limknektsgrepp
din nya hora ser ut på ett sätt
som får folk att tänka på ikoner
din nya hora sänker axlarna och djupandas
din nya hora har agens
det kanske är jag
som är en gammal hora
har jag tänkt på det?
nej
jag tänker ju bara på mig själv
Lite poetisk fortkörning kan man ju ändå tillåta sig, eftersom det i Ester Bergs fall aldrig resulterar i någon tröttsam körglädje. I stället uppstår så småningom en tredje gestalt, ju längre in, eller bak, eller om, som man kommer i läsningen av dikternas berättelse. Här infinner sig ett tredje synfält – efter kärleksbesvikelsens första omedelbara stick, och sedan de poetiska besvärjelsernas uppfinningsrika okvädinsord har klingat ut, framträder strax en plågsamt, kanske till och med pinsamt avklarnad sky av sorgfriheter:
luften stod vakuumförpackad
alla på stan var också trötta på
att bygga sitt eget varumärke
jag visste vad de vill ha
och att jag inte kunde ge det till dem
men
det finns en omsorgsfullt utformad figur
en sarkofag som liknar Debbie Harry
en kvinna med självdistans
man kan bara inte låta bli henne
ismannen inuti
hade väl inget med dem att göra
mina små ögon tittade ut genom ett par större
min kropp var en köttmaskin på jorden
sex är kul innan man får det
har man tur är det också
rätt kul att ha det
visst
är det äckligt
poänglöst
sälja in sig
skvalpa runt där och göra sig illa
Här, någonstans, förändras dikterna, eller rättare sagt min egen läsande upplevelse av dem. Vad som har tagit sin ilskna utgångspunkt i ett kärlekssvek och sedan lever ut detta svårmod sprider nu alltmer ut sin ”poesi” till det vardagliga, och befolkar nu lika självsvåldigt de dagliga rutinerna. Förvandlas från att ha blivit utgjutna i häftigt tankfulla känslor till att gestalta en mer stillsamt varierad sordin på tillvaron.
morgon, fast natten inte ens passerat
kläderna ser nakna ut i det bleka
svarta lädergropar i sandalerna
stendamm och ludna hängen på trottoarerna
fågelsång, fänrikshjärtan, ögontröst
hej där i skyltfönstret
kom ihåg vad du har att skämmas för
*
medan katten lapade vatten från kranen
klippte jag lugg framför badrumsspegeln
samma nagelsax som jag trimmar lösögonfransar och
könshår med
med extra tunt toapapper strök jag håret från porslinet
på extra tunna axlar bar jag det minsta
av jordens problem: episk sorg
Genom att i nästa steg befria sig ur positionen att vara sina besvärjelsers försvurna utsägare gör Ester Berg det också möjligt att till och med låta föremålet för sin förlorade kärlek – den arma karln – nästan obesvärat uppenbara sig på nytt i dikterna. Det är en poetisk strategi som i det lilla formatet liknar det som Borges beskriver i sin essä ”Béatrices sista leende”, där Dantes älskade och beledsagare genom Skärselden och upp till Paradiset vänder sig mot honom en sista gång, för att enligt Borges tolkning insvept i en ros av exegetiska ljusformationer betyga honom sin kärlek.
I Ester Bergs mindre teologiska men knappast känslomässigt mindre komplicerade universum skapar en snarlik poesilogistisk förflyttning en öppning för en svit dikter som befriar sig från den gruvligt förrådda förälskelsens perspektiv:
jag fyllde år
du gratulerade
tack, det var fint
jag blev glad trots att jag bävat
inför att du skulle höra av dig
jag såg en utställning som påminde om dig
stod vid ett nedfallet träd
i en av hallarna
Till sist kan de första besvikelsernas och förbannelsernas dikt lämna plats för en dovare existentiell sorg:
terapeuten hittade inget större fel på mig
jag var en högfungerande, resurskraftig person
tjejen på salongen använde en smal pincett
för att plocka håren vaxet inte slitit ut
augusti flöt och rullade
på samma sätt som juni juli
blodet svalnade en aning
jag tänkte att jag inte
behövde nån mer
*
presenttiderna var över
alla hade tagit examen
avgett äktenskapslöften
jag hängde på disken
drack kaffe ur reklamerade muggar
på rasten när matlådan var diskad
gick jag till Maria Magdalena
och läste namnen på gravstenarna
en annan gång
ett annat liv gjorde jag så
och tänkte på vad våra barn skulle heta
det finns barn som inte finns, så märkligt
betraktade en täppa
avundsjuk!
ville också sjunka ner i jorden
om jag hade kunnat dö på fläcken där
hade det kunnat fixera mig
jag hörde mig själv tänka så
och fick min önskan uppfylld
dog av skam
för det var så fåfängt
en schlager om sommaren
den gröna gardinen vajade
i mitt jävla inre
__________________________
Ester Berg
Schlager om sommaren
20TAL Bok, 2025
