Vari består egentligen en dikts poeticitet? Houssin Vennberg Sninate vänder och vrider på frågan i mötet med fyra, under året, debuterande poeter med mycket skiftande tilltal.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV HOUSSIN VENNBERG SNINATE
Vilka är kännetecknen för ett poetiskt språk? I kontrast till, säg: ett kommunikativt handskande med orden? Det brukar vara klokt att, så långt det är möjligt, skjuta upp sitt domslut i frågan. För att i stället tänka att ”det poetiska” omformuleras som för första gången i varje enskilt verk. Det är inte ett särskilt bra synsätt att bygga en systematik på, men förhoppningsvis kompenseras bristande stringens av lyhördhet. Och framför allt av hopp. Om att något – faktiskt – ska kunna slå en som nytt.
Med det sagt kommer vi i den här recensionen titta på fyra verk vars främsta gemensamma nämnare är att de är poesidebuter. I övrigt är de mycket olika i sina uttryck.
Låt oss börja med den enda finlandssvenska bland dem, litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius dagboksdikt Journal intime – lyrisk version. En stilistiskt spretig exposé över ett heterosexuellt äktenskaps, lika mycket som ett borgerligt akademikerlivs småputtrande vardagskriser. Själslivet analyseras som en text. Mer eller mindre självförverkligad plågas diktjaget i stället av känslan att det bästa ligger bakom henne, som om varje måndag filade ned hennes liv ännu en smula:
familj i upplösning
inte som i problem, inte som i kris
bara som tidens rörelse, en konfiguration
på väg mot annat
julen är här
men var är vi
/…/
”There mark what ills the scholar’s life assail”, dristar man sig att konstatera med en rad av Samuel Johnson. Vad består då ”tidens rörelse” i? Tja, det är små arbetsplatsflörtar där blickar utbyts i kopiatorrum; resor: till Förenta staterna på cocktailpartyn, ön Lidos stränder, en arbetsplats i Torneå; kroppskomplex matade med dieter, bantningstips på nätet eller maniskt vägande. Och den består i frågor, frågor och ännu fler frågor – ”om man tar yllesockorna bort? / 1,3 kg mindre / fan så tunga sockor”, ”var kan man simma?”, ”vad är frihet?”, ”var kommer kärleken ifrån”. Det prövande stilgreppet med eller utan frågetecken fungerar allra bäst i samlingen när ordföljden kastas om till ett påstående – ”härifrån kan något börja?” – eller när frågorna kaxigt avvisas: ”kvällens tv-program? pass / framtidsplaner? pass”.
Arkipelagiska textsjok av typen ”våra platser i oss” simmar på pappret mellan naturbetraktelser och prosaiska partier om konstupplevelser – ”Mireille Mathieus glasklara röst och exakta artikulation / fyller hela vardagsrummet och jag ligger på rygg”. I vändningarna är inte bara äktenskapet under förhandling, utan även själva dagboksformen. ”För kan man kommunicera med offentligheten / som en adressat för skalven ur ens epicentrum”, undras det. Med en medvetenhet om att Journal intime inte alla gånger reser vattentäta skott mot det som kan kallas ”personligt skrivande”. Ni vet, sådant som sker i marginalerna på kalendern, i dagboken eller, som säkert är fallet för många, smarttelefonens anteckningsapp.
Var går gränsen för det privata? I den här bokens fall skulle jag vilja säga: redan på förstasidan. Där hänvisas det till en journal intime ”raderad ur datorns minne”. Referensen skulle ha varit omöjlig att begripa om jag inte läst en intervju med Möller-Sibelius där hon förklarar att hon en gång kasserade ett prosaprojekt, som även det var döpt till journal intime. Längst från det privata kommer Möller-Sibelius i två betitlade dikter framemot slutet av boken som starkt påminner om Anne Carsons bildade fyndigheter. I övrigt är det flödande öppen dikt.
Trots alla försök i Journal intime till att svara på frågan på om vad ett gott liv är, känns det inte som om frågorna når riktigt under ytan. Utan dikten behåller sin distans.
***
Under min första genomläsning av Ägt fick boken, med sina många abstraktioner, mig nästan att tro att Alva Hedlund aspirerat på den där nyss nämnda distansen. Ganska underligt, egentligen. Med tanke på att den, på det stora hela, säkert genomförda dikten (trots en del samtida poesifloskler av typen diminutiv och ploj: ”säger lilla / fuktiga trådarna / ska vi / mums mums”) i sin enda luftigt elliptiska och skulpterade svit tematiserar gemenskapande, besittning och relationer. Eller för den delen: att Hedlund knyter ämnena till något av det mest omedelbart konkreta och varmt kladdiga som vi har: våra biologiska kroppar.
sätta bedövade
lemmen mot vad
vi ska äta. det är
med hela handen
Kan det låta. På den här sidan är nyckelverbet ”äta” med. En välfunnen gest som fångar A och O: dynamiken mellan död (för det uppätna) och liv (för varelsen som livnär sig därpå). Näringsintagets politiska dimensioner. Lika representativ för helheten är sidan efter:
rädd att något ska koagulera
i mig och förkalka
det rinnande
Lägg märke till verben igen. Deras inbördes förhållande i strofen. Den bokstavliga tolkningen vore att förstå rädslan medicinskt: levrat blod och förkalkade kärlväggar riskerar att leda till en propp. En frisk kropp är ett konstant strömmande kretslopp – ”det rinnande”. Och visst leker materialet med det biologiska. Men lyfter man blicken bara något, ser man hur verbförhållandet också uttrycker en dröm om konstans. ”Koagulera” och ”förkalka” i plötsligt infinitiv, medan ”det rinnande” står i det mest bekväma tempuset: presensparticip.
Ägt laborerar genomgående med den verbformen (”hårdnande”, ”spretande”, ”droppande” …) och jag kan inte låta bli att tänka att tempuset hör ihop med den alienerade och hyperrealistiska stämning som råder i verket. Och som redan epigrafen – plockad från en av SOPHIE:s låtar om att ”syntetisera” det äkta med det artificiella – sätter. För om presensparticip historiskt använts om evighetsmotiv av mer handfast art (i typ ekfraser) visar Hedlund att den lika väl beskriver vår virtuella verklighets (nästan) oändliga nätverk av HTML och javascript. När jag tänker efter så påminner till och med textformateringen i Ägt (gemener med plötsliga punkter) om kodspråk: ”överslätande. det / var inte meningen. / Gud,”.
Kanske kontrastverkan är ursprunget till mitt första intryck av kylig distans? Tematiken, ångande längtansfullt från boksidan, inrangerad i slutna kolonner som duktiga 1:or och 0:or. Oavsett drar Ägt den här motstridigheten till en spets. Och landar i en kortslutning där det virtuella och organiska verkar ha funnit ett nytt samspel. Som ”det värmande / feta pärlor / syntetiserade droppar över / vatten”, före diktjagets insikt: ”och allt som varit ytan / alla som varit utan / det som skrapats ska bli / det som vi äter och / det ska formas om av det igen”. På andra sidan AI-bubblan och nätjättarnas styrningsalgoritmer finns det ett annat sätt för oss att vara med varandra.
***
Emilia Hasselquist Langefors verkar minst lika intresserad av att omförhandla mänsklighetens vanemässiga relationer. Men involverar hela världen i görandet. Det är den ambitionen som får det att kännas som om fyrtiotalismens ande (vad som under sin samtid oschysst kallades för ”obegriplig” poesi) vilar över Jämte grönet. Jämför några rader ur Erik Lindegrens epokgörande mannen utan väg (1942):
och blott djupare sjunker jag ned i jordens vår
som gror i min mun i mina händer min strupe
medan skymningen i dalen påskyndar sina steg
och skuggorna slungar ifrån sig otålighetens glöd
Med ett par rader av Hasselquist Langefors:
glaciären, reprisen
våren trädd
tätt om
frosten
/…/
frosten släppt lätt från kroppen
tiden benas ut
spolas upp
på fiskens
stränder
/…/
De har de expansivt allegoriska bilderna gemensamt (jmf. ”otålighetens glöd” och ”tiden benas ut”), med gentitivattributen som viktiga stödpunkter för mångtydigheten; båda söker förstå människan med sin omgivnings hjälp (”jordens vår” resp. ”frosten släppt lätt från kroppen”); rymmer därtill en bubblande ångest i glappen mellan språksfärerna. Inte minst har de den musikaliska inramningen gemensamt. Men om Lindegrens ”sprängda” sonetter skulle tygla bildspråket, är Hasselquist Langefors spontanrim och associativa ljudlikheter till för att driva idiomet framåt.
Jämte grönet är 266 sidor snöbollsdikt utifrån devisen ”ju mer, desto bättre”. Man får nog lov att säga att dikten med sin framåtrörelse är berättande, med en övergreppshistoria som skär rätt igenom. Trots det är narrativet ändå fundamentalt hoppfullt: ”man kan öppna / sin svärta / mot månen /// man kan lösa / sitt shit / om man måste”.
Grundantagandet för hela boken är ”synestesi-akigt” – att vårt begränsade färgspektrum korresponderar mot andra värden. Grönt blir behållaren för allt det positiva (Transcendensen? Naturen? Potentialen för en ny början?) medan rött är det vilt destruktiva: ”röd är närheten / till bristandet”. Däremellan blått (”som syrelös som höghöstsjö”), (”böngroddar ruttnar”) gult och (”plombtands”)grått.
I sina svaga stunder får dikten sitt genomsläppliga och sensoriskt överväldigade jag att låta som en flummig new age:are som förläst sig på Goethes färglära: ”detta gröna liv / en enkel synvilla / i evighetens / tripp”. Men Hasselquist Langefors är onekligen skicklig. Och, faktiskt, mest slående i sina aforistiska uttryck. För det är sannerligen lätt att se fram emot ett kultiverande av rader som: ”det är / inte klippan / man älskar / det är forsen / som formar den.”
***
Panegyrik är nästan alltid farligt, även om den i samma andetag skojas bort. För plötsligt har den lovprisade en massa artificiella krav att förhålla sig till. Farligast är det om lovorden kommer från och handlar om en själv. Dilemmats båda horn är att om ett tecken överanvänds för att täcka över bristen på just de element som det ska representera, töms tecknet samtidigt på betydelse. Tänk att någon står och vrålar en i ansiktet: ”DET HÄR ÄR POETISKT!”
Artur Bagheris Prinsens toner är ett sådant exempel. Nog kallar både förlaget 20TAL och diktjaget debuten för poesi. Och visst är samlingen med sina två sviter uppbyggd av ofta ensidiga, betitlade texter med ojämna radbrott. Men…? Så här låter ”diva”, en representativ text för samlingen:
En och annan
time square billboard
din mamma med
hennes första hippie first crush
svärmorsdröm
diva, diva –
sympati för mig
En och annan
samma, samma
emirat guzz fast Levant
änglars röster
P D A
jag lyssnar
diva, diva –
sympati i mig
Jämför man ”diva” med tidigare avhandlade verk, tycks den dras med en extrem version av vad jag hos Möller-Sibelius valde att kalla ”personligt skrivande”. Och upprättar alltså inte en särskilt kommunikativ situation. För vem är du:et? Divan? Befinner de sig i New York? Är styvmamman också där? På besök? Eller är hon en billboard? Användningen av pronomen vållar genomgående stora problem i boken. Och i det här fallet ger varken sidan före eller efter några entydiga svar.
Ett annat talande exempel är texten ”hon är sådär poesi bad”:
Helt inne i rutinen
hon bakar varje morgon
bredvid en fickkniv, lår och poesi
influerad i inflationer, yani gladaste decenniet
i glädje och division
och äktenskap
bro is fortfarande för söt för att etc
sådära
gå ner andra vägen
för söt för att nåt annat om nåt annat
och priser och pissar på huvuden
och fattigt
psycho hoe
kom häng
in the traphouse
/…/
Samlingen skisserar en MTV-efterapande och Tiktokifierad ungdomsvärld. Det förra syns inte minst på pop-engelskan som utgör åtminstone trettio procent av bokens innehåll: alla ”hoe”, ”bitch” och ”baddie”. Det senare på strofernas fladder. Efterhärmande är ju inte subversivt i sig självt, så raderna blir mest en upprepning av den underhållning som hörs och syns allra mest i dag. Ändå ger Prinsens toner sken av ett slags progressivt patos, ”post-orientaliska funderingar”. I bästa fall framstår det som humoristiskt. Inte minst i ljuset av att den enskilt största referensramen, som också ger intryck av att vara djupt rotad, är USA:s kulturmaskineri. Ja, om så all skivbolagssanktionerad slang snälltolkas som ett försök att bekämpa eld (estetiskt undermåliga underhållningsprodukter) med eld (samma produkters jargong) måste försöket betraktas som misslyckat.
För hyser man någon som helst övertygelse om att språkanvändning formar ens tänkande, är det svårt att läsa Prinsens toner som annat än resignation inför sakernas tillstånd. Tagna som enskildheter skulle den flaxande estetiken, gangsterromantiken, godtycket i rytm och strukturering på boksidan eller till och med pronomen- och syftningssnurrandet inte ha behövt vara ett problem. Utan skulle ha kunnat fungerat som mer än nog goda hörnstenar att bygga på. Men sammantagna – tja, då liknar det mest ett försök till en raptext utan beat.
Jag inledde den här samrecensionen med att säga att den poetiska funktionen inte är bestämd. Med det menar jag inte att den saknar definition. Nej, det poetiska går att ringa in. Och är på ett eller annat sätt kunskapande i, med och genom språket. Annars hade det bara varit ett annat ord för content.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Journal intime – lyrisk version
Anna Möller-Sibelius
Ellips förlag, 2025
Foto: Robert Seger
Ägt
Alva Hedlund
Albert Bonniers förlag, 2025
Foto: Märta Thisner
Jämte grönet
Emilia Hasselquist Langefors
20-tal, 2025
Foto: Leonard Stenberg
Prinsens toner
Artur Bagheri
20-tal, 2025
