Kan dikter ge svar på ett barns existentiella frågor? Ställd inför en fyraårings svarslösa undringar vänder sig Edith Söderström till två poetiska barnböcker för råd. Men poesin, inser hon, är för ett barn någonting annat än en genre – det kan finnas varsomhelst och ingenstans.
Av Edith Söderström
Att sätta barn till världen är en underlig sak, den upplevelsen tror jag att jag delar med många. Nya, oupptäckta världar öppnar sig för den nyblivne föräldern – de återkommande bvc-besöken, plöjandet längs matbutikens långa blöjkorridorer, inskolningen på förskolan, de nervösa timmarna i väntrummet på barnakuten osv. Plötsligt har man blivit del av ett pågående ”något”, man liksom infogar sig i ett system uttänkt och designat av kloka föregångare. Om än en smula klaustrofobiskt till en början, finner man sig. Inuti den trygga och ombonade samhällskroppen visar det sig vara ganska trevligt.
Men föräldrarefarenheten bär också på ett annat, mörkare frö. I takt med att barnet varseblir världen och utvecklar ett språk börjar det nämligen avkräva sina närmaste på svar. Att tackla alla förundrade frågor om livet som plötsligt slår emot en – de som börjar ta form hos fyraåringen för att snart växa i omfång och talrikedom – är ingen enkel sak. Inte bara för att ens barns oro är svår att bemöta på ett konsekvent eller klokt vis men också för att man själv ställs inför faktum. Vårt korta liv är ju oförklarligt och helt absurt. Och det finns ingen riktig väg runt det.
Barnet binder oss till världen, skänker oss vardagsritualer att gömma oss bakom, ett ”lunk” att vaggas med i. Barnet slungar oss också ur denna skenbara vagga, ställer oss mot väggen, utkräver ansvar. Varför? säger det. Själv har jag fortfarande inte funnit något enhetligt sätt att bemöta min dotter i hennes bryderier. Svaret ges av dagsformen, så att säga.
Vad jag däremot vet efter att snart ha avverkat ett halvt liv, är att litteraturen och i synnerhet poesin kan vara till tröst när det kommer till existentiella våndor. Skulle en bra dikt kanske kunna lindra min snart femåriga dotters oro inför världens oförklarlighet? Kan vara värt ett försök, tänker jag. Men vart ska jag vända mig? Finns det ens renodlad poesi för barn?
Jag har tur. Två av varandra oberoende böcker på just temat poesi för barn har under året landat i bokdiskarna. På finländska Schildt & Söderströms Ljusligheter – poesi som skiner av barnboksförfattaren och poeten Hanna Lundström med illustrationer av Maija Hurme och på Bokförlaget Trasten Frågornas poesi av Pablo Neruda från 1973 i översättning av Hanna Nordenhök, illustrerad av Paloma Valdivia från Chile.
Jag väljer att inleda med den nyskrivna Ljusligheter – poesi som skiner. Det är en rymlig barnbok, med lekfull layout och finurliga illustrationer vilka fungerar som en slags dekor till dikterna. Jag bläddrar förtjust och njuter av den höga papperskvaliteten – det här är litteratur som värnar den sinnliga erfarenheten, tänker jag.
Hanna Lundström är pedagog och svensklärare i grunden men har på senare år gjort sig ett namn som poet och barnboksförfattare. Dikterna i hennes nya bok är väl hemmastadda på jorden, de kretsar kring det igenkänningsbara och cykliska. Och som titeln antyder är det just ljusets olika skepnader som undersöks, från tidig vår till sen höst, från ficklampans trevande kägla till sommarängens flödande sol till stjärnhimlarnas nattliga kupa.
Så här låter det i dikten ”Under stjärnorna”:
Nattblomman vaggar ett drömfrö Sömnsländan blänker förbi Önskevind virvlar i mörkret Ordspindeln virkar magi
Lundströms kärlek till ordets sonora kvaliteter får mig obemärkt att tänka på Lennart Helsing. Det är dikter som går att stoppa i munnen, smaka på och liksom tugga runt.Inte minst får Lundström ofta ihop sina rim utan att hemfalla åt det mest förväntade. Och gärna med en humoristisk knorr. Dottern fastnar för den här:
Nu blev det slask, slask, slask Jag vill ha sol, sol, sol Nu blev det slask Jag vill ha sol Plaska i en swimmingpool
Samtidigt upplever jag att Lundström saknar det underliggande stråk av sensualism och melankoli som gör Helsings texter så minnesvärda. Ljusligheter närmar sig förvisso nattens mörker, men i en prosaisk, icke överförd mening och utan att det kittlar till på allvar. Var är den där udden som osäkrar texten? Den där farligheten som suger tag? Maija Hurmes snygga illustrationer i jordiga färgtoner är charmiga och speglar diktinnehållet. Men estetiken känns ibland väl ”konstfackig” vilket behäftar boken med en lite trist ge-bort-i-gåva-kvalitet.
Det får mig att fundera över formatet. Lundströms dikter är inbjudande ja. Mysiga att botanisera i en första och andra gång, ja. Men efter några genomläsningar blir boken liggande. Visst finns det kvaliteter här som kan vara nog så inspirerande. Lundström visar inte minst på det svenska språkets sångbarhet. Jag uppskattar också hennes omsorg om den större linjen – boken är musikalisk och variationsrik. Korsrim blandas med mer uppbrutna rader, vilket skänker hela projektet en snygg framåtrörelse. Men utan tillhörande vaggmelodi eller mer sammanbindande narrativ ter sig dikterna lösryckta, förvirrade, rent av lite bagatellartade. Trots det starka barnperspektivet, är det något med formen som fjärmar Ljusligheter från sin tilltänkta läsare.
Jag tar med mig mina funderingar, i mötet med nästa text, Pablo Nerudas Frågornas bok. Originalutgåvan Libro de las preguntas som skrevs för 50 år sedan, kort innan poetens död är betydligt massivare än denna smäckra specialutgåva där endast 70 av sammanlagt 320 frågesekvenser har lyfts ut (vem som har gjort urvalet framgår inte helt klart, men jag sluter mig till att det är illustratören och barnboksförfattaren Paloma Valdivia). Frågornas bok är som titeln ger vid handen en bok som ställer frågor. Och som, tryggt förankrad i den latinamerikanska litterära traditionen, vägrar att underkasta sig en upplyst, avförtrollad värld. Så här kan det låta:
När jag återser havet ser havet då mig också, eller inte? Varför frågar vågorna mig samma saker som jag frågar dem?
Frågorna/diktfragmenten präglas av en åldrande mans förundran inför livet. Jag har aldrig varit ett särskilt stort Neruda-fan, hans poesi känns ibland väl manhaftig och agitatorisk för min smak. Den är också i många avseenden kontextbunden, präglad av sin plats och sin tids politiska tumult. Här visar sig dock poeten från sin mest universella och sårbara sida. Det finns något oförställt och vidöppet med Frågornas bok som berör. En hjärtskärande klarsyn genomsyrar dikterna som konstfullt bildsatts av Valdivia. Illustrationerna som kan liknas vid en slags sparsmakade etsningar, ofta med motiv ur djurvärlden med estetiska referenser till Sydamerikas preeuropeiska arv (jag tänker på Nascalinjerna), passar perfekt till Nerudas text. Men trots bokens existentiella tyngd, dess utsökta formgivning och sömlösa översättning av Hanna Nordenhök är det som läsare svårt att få grepp om Frågornas bok. Vem riktar den sig till egentligen? Också när texten liksom anstränger sig för att tala barnets språk, talar den över huvudet på det.
Men varför vägrar torsdagen Att komma efter fredagen? Hur gammal är november? Och vad heter den där månaden mellan december och januari?
Min dotter blir genast avigt inställd, såväl bilderna som de ”konstiga” frågorna tycks ingjuta en slags oro i henne. Abstraktionsnivån hos Neruda är helt enkelt för hög sluter jag mig till. I översättarens kommentar läser jag att boken är för ”unga och gamla barn”. Men samtidigt gör det naiva anslaget att texten, trots sina många vackra passager, inte helt når in hos mig som vuxen. Kanske är det en bok som får ligga och vila. Tills lillan är mogen för frågornas höga densitet. Eller tills jag blivit bättre vän med mitt inre barn.
Efter att ha tagit del av dessa, ska sägas båda läsvärda och konstfulla barnböcker, står det nämligen klart för mig att det är lättare sagt än gjort att skriva poesi för barn. Lundström tycks mig för uddlös, Neruda allt för knivskarp. Den där magiska balansen mellan det skrämmande och trygga, det oroande och det trösterika, saknas. Vad som på pappret verkade vara en god idé – skicklig formgivning, en renommerad barnbokskonstnär plus erkänd skald visar sig i slutändan inte riktigt lira så bra som det ”borde”. Eller snarare, det lirar helt okej hos en vuxen läsare, men inte hos den verkliga adressaten: barnet.
Så, är diktläsning helt bortkastat på småttingar? Nja. Kanske är det snarare så att man inte bör stirra sig blind på diktformatet när man pratar om poesi för barn. Det vackra med unga och läsande är ju just deras helt oförställda och icke-hierarkiska litteratursyn. All text för dem är likställd – det är bara en fråga om huruvida de gillar det de får läst för sig/läser eller inte. En dikt kan förundra, väcka språklust, och poetisk hunger. Men poesi är i sammanhanget inte knutet till samma formalia som för oss vuxna. Det vet barnboksförfattare som den hyllade Baek Heena (också på Bokförlaget Trasten), eller Shaun Tan eller den självskrivna Tove Jansson. För att inte nämna Lennart Helsing. I vaggvisan, berättelsen, sagan, dikten, invävd i samspelet mellan bild och text, mellan sagt och osagt, mellan det förväntade och det oförväntade ruvar den – barnbokspoesin.
Det rör sig om en dold magi som likt ett barn själv, både uppenbarar och förtrollar, väver in och klär av världen för oss. Lika svår som den är att sätta fingret på, lika självklar är den när den plötsligt blixtrar till i mötet med läsaren.
———————
Ljusligheter – poesi som skiner
Hanna Lundström, Maija Hurme
Schildt & Söderströms, 2023
Frågornas bok
Pablo Neruda, Paloma Valdivaia
Övers: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Trasten, 2023
Foto: Annemarie Heinrich
