Finlandssvenske författaren Peter Mickwitz är tillbaka med en ny dikthybrid Av bilden – Till det abstraktas lov, till hälften diktsamling, till hälften essä. I den både resoneras det kring och diktas om avbildandets konst med avstamp i två 1600-tals-målningar. Vi bad konstkritikerns och filosofen Emet Brulin att skriva om boken.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!Av bilden – Till det abstraktas lov. Två titlar, en dikt och en essä, i samma bok med en landskapsmålning från 1600-talet som omslag. Att läsa den finlandssvenska poeten och essäisten Peter Mickwitz diktsamling Av bilden är att konfrontera prepositionerna ut och till men framför allt av – svenskans plattaste preposition. Medan de franska och engelska motsvarigheterna, de och of, briljerar i flexibilitet och mångtydighet förmår svenskans av mest ”skala barken av ett träd”, för att låna från SAOL. Hos Mickwitz fungerar denna preposition också ungefär så: den skalar dikt av en bild.
Men innan min aversion mot titelns preposition är väckt börjar jag nyfiket läsa
horisonten brundragen dager en
klippa en brant ett stenblock ett
färglöst träd med livsrest sträckt
söker riktning landet som landat
stället som gjort plats luften full
av vattendimma ögonväta seendet
anpassat till undersökningen
Varje rad en lek med bildliga möjligheter. En fantasins akt, en strävan framåt, samtidigt ur och till bilden och poesin. Jag känner fascination för orden för här tycks de inte komma sig av en specifik bild utan vara poetens svar på bilden i allmänhet, vilken bild som helst. Inte någon rörelse som skrapar matraster av en tallrik eller barken av ett träd. Då fungerar raderna ovan väl. Man anar en slags bortträngd interpunktion som ifall den hade varit där skulle ha pekat mot en mer konkret inhämtning från en faktisk bild men det fria och associativa – det lätt absurda – fungerar som motvikt och öppnar fantasin. Vad skulle detta kunna vara för en bild? Vad är det han har sett poeten? Vad ser jag?
Mickwitz håller liv i denna dubbla fantasi – hans och min – även om jag då och då fastnar i att några dikter kommer utrustade med kommatecken medan andra slipper sådana typografiska ingrepp, utan synbar logik. Men efter säg halva diktsamlingen, när jag tror mig förstått diktens metod, att associera med en bild med obestämd artikel – eller för att uttrycka det med en mer kapabel preposition: of an image – som ekfrasens metod, ett ut-talande av bilden i dikt och samtidigt ett till-tal till bilden i ett annat mer lekfullt modus, börjar jag tappa intresset. När jag söker efter andra ingångar och trådar att följa som skulle ge diktsamlingen riktning hittar jag främst en kuriös uppställning på en sida – ”landskapet: :vanskapet” – och en not på sista sidan.
Utgångspunkten för boken, skriver Mickwitz i noten, har varit två målningar. En av den nederländska 1600-tals målaren Hercules Seghers, reproducerad som bokens omslag, och en av en okänd målare som i noten beskrivs som ”butter och abstrakt”. Den målningen hänger enligt noten i författarens arbetsrum. Efter en blick på den reproduktion av målningen som finns på förlagets hemsida skulle jag själv beskriva den som klumpig och oprecis, närmast outvecklad men inte abstrakt, vilket inte är oviktigt eftersom Mickwitz här arbetar med att sätta ord på måleri. Uppställningen ”landskapet: :vanskapet” refererar alltså som jag förstår det till två målningar: den ena ett landskap, den andra vanskapt. Båda utskrivna i Av bilden.
Efter att ha läst om de båda målningarna, tycks diktsamlingen tappa i spänst för mig och ett mönster framträder när jag läser om den. Många dikter förhåller sig i helhet eller del associativt, de tycks arbeta ut ur eller till en bild vilken som helst men så finns också rent avbildande passager som förhåller sig strikt till de två nämnda målningarna och därtill finns det kommentarer till den avbildande processen. Rader som ”det skrapande djuret / under ytan letar / nosigt i pågåendet” hänför sig på så sätt förmodligen till ett betande kreatur i nederkanten av Seghers målning. Det öppnar för en korresponderande läsning. Att stämma av ord mot bild. Jag får känslan av att leka memory när jag försöker minnas målningen i läsningen och som en moraliserande domare när jag kollar dikterna mot förlagan på omslaget. Har han skrapat av dikten rätt eller fel? Det är en i längden föga intressant övning.
Bättre då att ägna sig åt de dikter som rör sig friare i förhållande till en eventuell förlaga, samtidigt som de kommenterar det avbildande seendet:
till dig som tror
att färgers förfall
är osynligt långsamt:
den här bilden söker
upp upplösningen
långt innan du har
sett och sedan: allt
du ser att du ser
upplöser det och
det upplöser allt
du säger att du såg
Dikten startar i något precist, en horisont, en tro eller som här en färg, som den utvecklar och leker med tills den når en abstrakt punkt där dikten går över till att mer likna ett intellektuellt resonemang om att titta, som i denna dikt, eller att se, som i den vi läste i början. För mönstret upprepar sig. Slutet av många dikter i Av bilden blir för mig inte annat än ett resonemang. Till en början finns det en tydlig form som spränger förmedlingens struktur, en lek med ordets möjligheter, men så övergår det i en tanke som vill just förmedla något. Vi tar de sista två raderna från dikten ovan: ”det upplöser allt / du säger att du såg”. Hur jag än försöker kommer jag inte förbi att läsa dem som en del av ett intellektuellt resonemang om det svåra, för att inte säga hopplösa, i att skriva om det sedda. Ord som vill säga något mer än att de vill vara sig själva nog. Stimulerande möjligen men för mig bottnar de inte i något annat än diktens komplicerade relation till bilden. I Av bilden spänns ingen båge, det rör sig inte långt bortom avbildningens irrgångar.
Jag sätter istället mitt hopp till essän, bokens andra del: Till det abstraktas lov. En text med titel och tema som lovar gott. Samuel Becketts estetiska tänkande. Det är en essä som vill följa Beckett under en resa till Tyskland 1936, en resa företagen enligt Mickwitz för att stävja långvarig skrivkramp och som ska innebära en vändning i vad Mickwitz kallar Becketts ”bildkonstsyn”. Essän är på så sätt dels en biografisk bild av Beckett och hans kontext, dels en spekulativ och associativ tolkning av hans syn på konsten och dess relation till skrivandet. Här förs resonemang om relationen mellan romanen och bilden och Becketts strävan bort ifrån det personliga i konsten. Mickwitz lutar sig mot ett spritt material: Becketts romaner, dagböcker, brev och sekundärlitteratur – samt inte minst sina egna spekulationer.
Men om erfarenheten från dikterna, att det specifika lätt övergår i det spekulativa, redan har rubbat mitt förtroende för bokens författare inskärps problemet här. I essän följer diffusa uttryck – ”det har sagts”, ”det står klart för var och en” och ”det är inte långsökt att påstå” – och spretande resonemang på varandra:
Trots att Beckett var enormt beläst och på många fantastiska sätt en av 1900-talets mest språkmedvetna författare var det antagligen ändå bildkonsten som var hans viktigaste hjälpmedel då han tänkte fram och gestaltade sin version av klyftan mellan subjekt och objekt.
Meningen ger vid handen att Beckett var obestridligt beläst, språkmedveten och att bildkonsten var viktig för honom. I fallet med språkmedveten håller antagligen de flesta Beckett-läsare med, men det är svårt att se vad som grundar de övriga påståendena. Det enda som egentligen stödjer det och i stort all sakframställan, allt som gör att vi ska lita på det som sägs, är författaren själv. Peter Mickwitz. Att skriva och att läsa är en fråga om förtroende. Mitt förtroende för denna text urholkas stycke för stycke. Det inte bara stör läsningen, jag har till slut svårt att ta till mig Mickwitz ärende. För även om man i god tro accepterar det som sägs, undermineras läsningen av udda anekdoter, tveksamma citattolkningar, neologismer och för läsningen störande felstavningar och bristande redigeringsarbete. Det senare framstår som förlagets synd, någon borde nagelfarit texten före publicering. Om vi bortser ifrån dessa formella brister, vad vill Till det abstraktas lov säga oss? Följande citat återger, även om det uttryckligen behandlar Beckett, vad som för mig framstår som essäns och i förlängningen diktsamlingens ärende:
Vad Beckett om och om närmar sig och är ute efter är att den konst vi anser att [sic] är realistisk och sanningsenligt avbildande i själva verket är vår egen subjektiva konstruktion av verkligheten, inte ett uttryck för någonting faktiskt. Genom vår egen ständiga närvaro i bilden blir realistisk konst orealistisk och bara det mest opersonliga uttrycket […] kan ge en rättvisande bild av verkligheten.
Det jag tror att han vill säga är att genom subjektets närvaro, vår rörelse, vårt arbete, läsande, målande och skrivande i och med bilden, kan en rättvisande avbild av verkligheten åstadkommas. Men denna bild måste avhända sig det personliga, det vill säga modernitetens heliga auktoritet och grund, och vara abstrakt, vara i skenet. Då är den så att säga mer verklig än verkligheten. Om detta är Mickwitz tes är det gott så, om det inte vore för att han tycks göra det motsatta. Han grundar både dikt och essä i sig själv. När dikterna övergår från att öppna för association till avbild och vidare till kommentarens abstraktion går de också från det opersonliga, från ett formmässigt uttryck till en personligt grundad utsaga. Det är hans egna tankar som bär fram essän utan att de grundas utanför, i ett vidare fält av texter och andra människor. Det finns således lite utrymme för varken Beckett att träda fram i egen rätt eller för läsaren att följa dikterna fritt. För mig trycks det lekfulla diktandet undan för filosofin och estetikens resonemang, dikten offras på kunskapens altare. Det är som att jag bjuds att sitta nådigt på pallen bredvid författarens skrivbord och med hans blick, titta på på hans tavla och lyssna på hans ord om hjälten Beckett. Det är en enväldig författarposition.
_______________________________
Av bilden – Till det abstraktas lov
Peter Mickwitz
Förlaget, 2025
