Den brittiske avantgarde poeten JH Prynne avled i april i år, 89 år gammal. Nu utkommer hans Till Pollen på svenska i översättning av Gustav Sjöberg. Göran Sommardal finner en poet på tvärs mot konventionerna, på jakt efter ett språk som gör poetens utsägelseposition rättvisa.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV GÖRAN SOMMARDAL
När det gäller en poet som har befunnit sig så pass långt under den svenska händelsehorisonten som Jeremy Prynne blir det nästan omöjligt att karaktärisera en enskild diktsamling utan att först säga något om hela hans särpräglade och samtidigt svåröverblickbara poetiska författarskap. Det gäller i högsta grad den diktsamling Till pollen som nu finns i översättning av Gustav Sjöberg.
The British Poetry Revival, dit Prynne nog får räknas, knöt an till den storvulet amerikanska anspråksfullheten hos Ezra Pound och Charles Olsson och William Carlos Williams – poesin skulle vara det suveräna uttrycket för (den nya) världen. Men hos en poet som Prynne växlades de närmast historiografiska anspråken hos Pound och kompani ner till mer subtilt språkkritiska och fenomenologiska poesiformer.
Att befinna sig i dikten, att diktera själva det befinnandet och att inte undvika att gestalta vad denna belägenhet betydde för dikten och dess förhållande till verkligheten – the real and the word – det kunde vara ett av flera försök till sammanfattningar av Jeremy Prynnes poetiska pålagor.
Hos Prynne finns en tydlig heideggeriansk dragning åt den predikativa tyngdpunkten, till strategisk nackdel för det subjektiva mediterandet. Det som är varat, das Dasein, där något oavbrutet pågår, snarare än reflexionen över jagets olika våningsplan och hissfunktioner, det är utgångspunkten för diktens beröringsstrategier.
I den enskilda dikten betyder det inte att det formella, eller, för all del, reella subjektet är uteslutet. Men jaget är vanligen ett jaget-inuti-dikten, jaget som utsäger dikten eller den som handlar inuti dikten. Inte ett centrallyriskt jag, som överjagar eller underjagar sin subjektsposition.
Denna urblekta men aldrig otydliga jag-position i en Prynne-dikt skapar ett sorts uppmärksamhetssug gentemot den särpräglade neutralism som Jeremy Prynne odlar i stroferna. Dikten säger hela tiden någonting, och det räcker inte med att svepa över själva sången, lyriken. Den poetiska hemmastaddhet som så lätt infinner sig hos såväl poet som diktläsare var ett tillstånd som Prynne ägnade sig åt att bekämpa. Hurdå? Genom sin språkliga stringens.
De kommersiella enfalderna skapar efterfrågan på komplikationer. Inte krånglighet för krånglighetens egen skull. Utan för den fundamentala enkelhetens skull:
I stället är jag intresserad av det diskreta: det jag älskar och också spektret av
likgiltiga egenskaper. Damm, bruksföremål märkta av slitage, och som bara
därför att de rör sig så långsamt inte kan ses som om de längre förfogade över
någon agens. Skräp; de gamla, de döda som dagligen sitter runt bordet. Varje
gång jag blir tveksam påminns jag om dem, och älskar det jag minns. Marken vi
passerar och där vi sätter ner våra fötter, mindre inspirerad av att resa.[1]
(Min övers.)
Min egen tanke går oförmedlat till Alexander Kluges bild av artisterna i cirkuskupolen: rådlösa. När världen blir allt mer ogripbart komplicerad är det nödvändigt att höja svårighetsgraden på konsten.
Men Prynne väljer inte, som i Kluges film, ett nytt spektakulärt elefantnummer eller några vågade nya trapetskonster utan inlåter sig på ett långsiktigt och lågmält, ofta knappast märkbart och kanske inte ens ironiskt sabotage av den dominerande diskursen i den kommersiella kulturen, för att åstadkomma en diskret men avgörande störning av den vanemässiga receptionen. Att bli noggrann. Inte någonsin ny-enkel. Snarare ny-komplicerad:
/… /
Således den pragmatiska funktionens renhet: vi överlåter våra namn på våra behov.
Vi önskar oss det vi är. [2]
(Min övers)
*
Redan i sin Refuse collection, daterad 08.05.2004, lät Jeremy Prynne det våld som han via medierna hade bevittnat i den amerikansk-brittiska invasionen av Irak den 20 mars 2003 resultera i en våldsam dikt. Den blev en direkt reaktion på avslöjandet av de övergrepp som begicks mot fångarna i Abu Ghraib-fängelset och senare på de övergrepp på civila som begicks av den brittiska militären.
Till pollen blev till slut Prynnes genomtänkta bearbetning av sitt eget ”akademiska”, medialt meningslösa och personligt hjälplösa gensvar på det verkliga våld som de anfallande truppstyrkorna uppvisade. Det var ett sätt att komma förbi den ”spontana” och uppfordrande reaktionen på det militära övervåldet – den ”poetiska” upprördheten – och att i stället gestalta den språkligt uppbrutna och störda förbindelsen mellan två så skilda men samtidigt ohjälpligt förbundna verkligheter:
Så var intern foga vallad till ljudpartikel
scannade affix till ultramont, för pank sak samma
kunde jämna celltropik. Leda bevisad under
styr alltid i veck, rev tecken vilja återlösa
eller flagga, ett solitt halt avslut. Bart ansikte att
ge, bindande kräm. Håller skingra tag eller satsar
/.../
Ingen av de tidigare dikter av Prynne jag har läst innebär en tillnärmelsevis lika upplöst idiomatik. Men det urartar heller aldrig till något moraliskt eller anti-kommersiellt vitsande, bara ett lätt plågsamt, noggrant sammanfogande. Den gängse uttrycksfullheten ersatt av en mer långsiktigt isärdraget-verkande språkföring:
Fientlig blindgångare i brisen dröjer delfisk ver-
kan huvudsaklig styrkt omlott, för tvillingsteg. De
mildrar sin terror snapshots till flygplatsen ramper
på avtal för kargt jag gör ett urklipp till dem båda.
Ta dig bara inte upp genom en dörr lagd kemisk an-
slut att förkolna vävnad gimpfixtur, brickan når
under slutning för ny frist, all ljus ärlig metall
/.../
Det första citatet ovan är inledningen till den första av de tjugoen 13-radiga strofer som utgör diktsamlingen Till pollen. Det andra utsnittet åtta strofer längre fram. Och det är tydligt att Prynne har konstruerat sin dikt som en initiationsritual, en ”omöjlig” invigning för läsaren att genomgå sida efter sida. Som att passera genom en vägg eller mur för att genomkorsa den språkliga oläslighet som är just vad som hindrar den skrivande poeten från att ta sig fram till den våldsamhet som är diktens ämne. För varje ny strof dras läsningen och läsaren djupare in i den värld som så småningom avslöjar sina sprickor.
Varifrån Prynne kunde tänkas ha fått inspirationen och aspirationen till sin oförutsägbart uppbrutna och strängt rytmiserade diskurs? En inte helt vildvuxen gissning är att han kan lånat ett och annat från sin gedigna bekantskap med den kinesiska poesitraditionen, som han hade tillfälle att göra under den tid han undervisade vid Zhongshan-universitetet i Guangzhou. Den erfarenheten avsatte sina uttryckliga spår i den 5-staviga 6-rading som Jeremy Prynne lät publicera 1992 i sin egen kalligrafi: Jie ban mi shi hu|结伴觅⽯湖|Söka efter Klippiga sjön tillsammans med en vän.
Utan att våga påstå någon direkt planmässig påverkan är det väl inte alltför långsynt att tänka sig att kinesiskans generösa logik och grammatik och samtidigt stränga former, och inte minst dess suveräna ordbildnings- och förkortningsintelligens, kan ha gett Prynne en behövlig skjuts fram mot den radikala språkföring som han sedan skulle underkasta sina dikter i Till pollen.
Kinesiska är också det språk som efter franska, hittills har fått se flest översättningar av Prynnes dikter.
Vad som dock är hans alldeles egna uppfinning är den fortgående rörelsen i diktsviten mot en ställvis och bitvis mer omedelbar tydlighet och enkelhet, och som tillåts upprätta ett andningshål där en annars förnekad och omöjlig autenticitet stryker förbi. Kanske sker det helt tydligt för första gången i strof nummer 15:
Ligg ned, ögat knuffat av vad som matas genom
lokalitetens gränser, vi ser snapshots av en far
plågad i elände och likt en gåva bär sin krossade och
blodiga son, ett bart spädbarn. Det var en katastrof,
det är anspråket på frist riktat mot oss...
/.../
I och med strof 15 och de återstående 6 ändrar Till pollen karaktär. Inte blixtsnabbt, i en handvändning, inte omedelbart till sin frasering men till sin ton. Den blir mer öppet och direkt betraktande, krass och satirisk, ibland lätt ironiskt uppgiven, sarkastisk. Men fortfarande som i de inledande stroferna bibehålls den stränga formen och vad som succesivt sker är inte att framställningen byter skepnad, utan mer som att det hårt tuktade flödet emellanåt bryts upp, men i nästa, eller nästa andetag äts upp, på nytt övermannas av en övermäktig ordparad. Och inte någonsin blir emotionellt tillmötesgående.
*
I sin översättning av Prynnes diktsvit har Gustav Sjöberg valt att vara svalkande precis, hellre en smula uppfordande etymologisk än uppgivet överslätande. I en fransk översättning som jag kastat ett par slarviga getögon på konstaterar jag att det går att ge Prynnes dikter en något mer konventionellt välsittande kostym.
Skam till sägandes har jag inte läst originalet, jag har helt enkelt inte hittat To Pollen i de samlingsvolymer av Prynnes poesi som jag haft tillgängliga. Det vimlar inte av Prynne på svenska bibliotek. Det finns faktiskt fler böcker om författaren än av. Ett tecken som gott som något på hans speciella status.
Vid det preliminära slutet av min läsning dyker den enklaste och på samma gång outhärdligt pretentiösa frågan upp: vad litteraturen betyder eller kan åstadkomma, utom att förse oss med underhållande tröst och sedelärande rysningar. Är vi tillbaka vid minneskonst och arkeologi?
Är Prynnes svar kanske självförståelse?
Så här avslutas Till pollen:
/.../
Turlig åsido ledton skall öppna våra läppar att
puta klädd i kännbart överglid. Hamra var och en,
bryt not kliv hals och hals. Kniv lyser musiken
står sitt kast sätt hela grejen i fickan, håll den
öppen. Minska skaftet affix löst företrädarspann
blodgrupp indexikal självsnitt. Försök göra det nu.
______________
Till pollen
J. H. Prynne
översättning och efterskrift Gustav Sjöberg
Bokbrev 5 Chateaux, 2026
Fotnoter:
1. Se ”A Gold Ring Called Reluctance”, 2013.
2. ”Sketch for a Financial Theory of the Self” i Kitchen Poems, 1968.
