Hur håller man sig levande, och inte bara vid liv, i en tid av krig? Den ukrainska poeten Ljuba Jakymtjuk gav ut Aprikoser i Donbas redan 2015, men i och med fjolårets ryska invasion har boken fått ny aktualitet och kommer nu ut i svensk tolkning. Gordana Spasic har läst en diktsamling om hur krigets grymma mekanismer inte bara förändrar ett land – utan även förskjuter språkets själva grundvalar.
Av Gordana Spasic
Ljuba Jakymtjuk är poet, journalist och översättare från hebreiska, född 1985. Hon är även verksam som dramatiker och har skrivit manus för film. Hon växte upp i en liten kolgruvestad i Donbasregionen i östra Ukraina. År 2014, när regionen ockuperades, tvingades hon på flykt med familjen. Aprikoser i Donbas är den första av hennes böcker att utkomma på (en lättflytande och självklar) svenska i översättning av Ida Börjel och Nils Håkanson.
Ljuba Jakymtjuk har tidigare publicerats på svenska i tidskriften 10TAL nr 17/18, det så kallade Ukrainanumret. I sin text ”Kriget talar” skrev Jakymtjuk följande: ”Mitt hus har blivit ett krig och ofta kan jag inte finna ord som inte är komprometterade för att tala om det. Mellan språket och verkligheten har det nu blivit en spricka, ett hål. Språket är varats hus (jag tänker på Heidegger) och när varat blir ett krig så bosätter sig kriget också i språket.” I samma text konstaterar författaren att det har smugit sig in en lögn i ryskan, och att tystnaden i sin tur är på väg att smyga sig in i ukrainskan.
Förordet till Aprikoser i Donbas är skrivet särskilt för den svenska utgåvan och har döpts till ”Krigets språk”. Jakymtjuk inleder med att berätta om en grannkvinna som samtidigt med krigsutbrottet fick en stroke och blev stum. Eller, hon blev inte helt stum – hon kunde fortfarande meddela sig ”i ett litet urval svordomar”. Anekdoten skulle kunna användas som en bild för kriget, men det vore falskt menar författaren. Det är nog ändå bra att hålla isär saker och ting, står det, ”så att desinformationens skadliga inverkan på verkligheten inte i onödan letar sig in i språket”. I kvinnans fall var afasin ett medicinskt faktum. Att hon förlorade talförmågan hade inte något att göra med kriget.
Jakymtjuk redogör även för egna och den närmsta familjens förflyttningar till följd av ockupationen av östra Ukraina. Föräldrarna bosätter sig efter många protester i byn Kybyntsi utanför Kiev och ägnar sig där åt att återskapa sitt hem i Donbas. De biografiska detaljerna från förordet går igen i dikterna, och det ligger nära till hands att förstå dikternas jag som Jakymtjuk själv. Riktigt så enkelt är det dock inte. Till exempel skriver författaren i förordet om när utbrytarstyrkor i letandet efter en kvinnlig prickskytt kontrollerade systerns pekfingrar för att se om det fanns tecken på blåsor från prickskyttegevär. Den händelsen återvänder Jakymtjuk till i dikten ”larven” – där kroppsbesiktningen dock övergår i en gruppvåldtäkt. Övergreppen placeras utmed samma skala och mycket nära varandra. Även i övrigt låter Jakymtjuk egna berättelser uppgå i andras. Bilden är den av en verklighet där ingen historia vare sig är tillräckligt personlig eller uppskakande – som det tvunget (och beklämmande nog) blir i krig.
Boken är uppdelad i fem namngivna sviter – ”APRIKOSER I DONBAS”, ”NAM OCH KRIGET”, ”FÖRFALLERI”, ”DIKTER, INTE VITA” och ”SÅDANA KALLAS NAKNA”. Samtliga dikter har titlar. Sidorna är luftiga och texten glest satt. En dikt är ett inskannat kvitto från ett snabbköp i Kiev. Utöver det förekommer inga större formexperiment. Merparten av dikterna är daterade, från år 2008 till 2020. Författarens anspråk förefaller vara att befria språket från den tystnad och den lögn som poeten menar har flyttat in i det i och med ockupationen eller kanske tidigare – och det är detta anspråk som mer än något annat håller samman dikterna. Som ett led i detta självständiggörande vänder sig Jakymtjuk bland annat till 20-talets futuristiska poeter och lånar bibliska motiv.
Gränsen mellan landskap och kropp har gjorts suddig. I dikten ”kolansikte”, om vad man får förutsätta är poetens far (introduktionsvis uppges denne ha arbetat i gruvorna i Donbas hela livet), ställs fadern i oupplöslig förbindelse med omgivningen.
/…/ med havsblå ögon och lingult hår lite urblekt det är inte en flagga det är min pappa i gruvan med vatten till knäna ansiktet som kol – med avtryck av en urtida åkerfräken av åren sammantrampat hårdnar havet till salt hårdnar gräsen till kol och pappa står som stäppgräset grå /…/
Kriget driver fram förändringar av verkligheten, vilket i sin tur påverkar språket, skriver författaren i förordet. Dikterna återger denna påverkan fysiskt och konkret – namn på ödelagda städer och områden plockas sönder i stavelser som sedan kastas om till något svårigenkännligt. Att kalla en ödelagd stad vid namn vore att inte låtsas om våldet och förstörelsen, verkar Jakymtjuk säga.
/…/ Pervomajsk bombades i tu, blev pervo och majsk – förstamajstaden slagen i bitar, för stam aj stad en nu har kriget tagit slut där igen men freden har ändå inte börjat /…/
Att staden är ödelagd sidoordnas med krigets slut där, trots att freden inte har tagit vid. Kriget är inte mer än de krafter som satts i rörelse för att ödelägga. Dikotomin krig/fred framträder vidare som falsk. Genomgående ställer dikterna angelägna frågor utan att nödvändigtvis besvara dem, som vad som egentligen tar vid när kriget tar slut. Kanske är det ett sätt att driva tystnaden ur språket, att ställa de rätta frågorna. Att inte låta tanken stelna i skräck.
Men Aprikoser i Donbas är inte en diktsamling om kriget i första hand – det är en personlig skildring av diktarens egna ursprung i Donbas, av landskapet och av människorna. Människan och omgivningen framträder som odelbara och tar i lika mån skada av våldet. Förlusten av hemmet blir till något fysiskt och konkret genom att byggnaderna getts mänskliga attribut – som i dikten ”skyskrap” som citeras nedan.
/…/ sy ihop byggnadens sår täck den brända huden med förbandets vita kors /…/
En av dikterna behandlar jagets telefonsamtal med familjen i Donbas. Avståndet mellan jaget och jagets familj, mellan Kiev och Donbas anges i gravar, granater och tunga källardörrar – ”mellan mig och min mamma finns hundratals gravar”. Att ange avståndet med vedertagna mått vore oriktigt. Verkligheten skiljer sig åt för familjen i Donbas och jaget i Kiev, och i och med det språket, vilket gör att de får svårt att förstå varandra. Samtalet hindras ytterligare av vetskapen om att de med största säkerhet är avlyssnade.
/…/ alla mina telefonkontakter är blodsband allt mitt blod avlyssnas de vill veta hur många procent som är ukrainskt polskt, ryskt, om det finns nåt romskt de vill veta vem jag har donerat blod till de vill veta om det var blodvärdet som föll eller taket över mitt huvud om det går att bygga gränser med cellmembranen /…/ det är så berusande – att ha någon annans blod i hörlurarna när mitt blod levrar sig till kulor: ni kan dra åt helvete!
Boken uppges handla om varje människas verkliga hem, som ingen under några omständigheter ska beröva någon annan. Med människans verkliga hem borde författaren avse språket. Aprikoser i Donbas är en bok om en krigstid där det också går att älska, skratta och hålla sig levande (och inte bara vid liv). Jakymtjuk har en dragning till det slumpmässiga och lekfulla. Det är ett sätt att hålla sig levande, tror jag, att hålla undan allvaret. I en av dikterna uttrycker sig en ”fiende” som följer. Krigets futtigaste mekanismer finns i barnets språk.
/…/ – jag är större än dej jag är tuffare än dej jag är starkare än dej /…/ säger till mig: – jag har mycket coolare puffra än er jag har mycket större puffra än er puff för puff puffra för puffra /…/ Jakymtjuk skriver: /…/ det kommer inga brev längre, inte för att nån har dött vid fronten eller kollapsat på tröskeln hemmavid som en kanna som inte längre håller tätt som avskuret hår som hö fullt med insekter och blommor inga brev alls /…/
Jakymtjuk skriver från en främmande plats och är som andra flyktingar förpassad till språket som ett andra hem. Den slutgiltiga katastrofen är att det ska sluta komma brev – att tystnaden flyttar in i språket och ”vi ska återvända förbittrade, tystlåtna, skuldtyngda”. Aprikoser i Donbas är en kärleksfull och komplex skrift och upprätthåller som sådan ett starkt försvar mot tystnaden.
———————–
Aprikoser i Donbas
Ljuba Jakymtjuk
Övers.: Ida Börjel och Nils Håkansson
Nirstedt/litteratur
Foto: Dirk Skiba
